tisdagen den 4:e mars 2014

2009 Massimago Amarone della Valpolicella

Smaken från de sista klunkarna Taso har knappt lämnat munnen innan det är dags för nästa vin från Valpolicella... Dags att lämna komfortzonen och utmana smaklökarna med ett vin från andra änden av skalan. Massimago drivs av den unga, dynamiska och ytterst ambitiösa Camilla Rossi Chauvenet och är en relativt ny spelare från den östra delen av Valpolicella. 2009 Massimago Amarone della Valpolicella kan väl med vissa tillägg också beskrivas med samma termer som jag använde om producenten. Ungt, dynamiskt, ambitiöst, modernt och kraftfullt. Vi har att göra med ett riktigt kraftpaket som innehåller extra allt.

Doften är verkligen yppig, och omfångsrik. Körsbär, blåbärssylt, torkad frukt, kryddor, lakrits, lite rökighet och generöst med alkohol. Smaken är nästan portvinslik. Söt frukt i första vågen, sedan värmande alkohol, bra syror och harmoniska tanniner och hettande alkohol i avslutningen.

Det här blir lite för mycket av det goda för min del. Ett litet glas är kul att dricka. Till valnötter och lagrad hårdost fungerade det hyggligt men jag får inte lust att ta ett glas till. Några års lagring ger säkert bättre balans men just nu känns det här för spretigt och för eldigt.

lördagen den 1:e mars 2014

2007 Villa Bellini Valpolicella Superiore Taso

                   
                             "She was of a beauty this world has seldom seen
                               Very few can see it, if you know what I mean"
                                  Howe Gelb, "3 Deaths Of Lucky"

Dubbeltydigheten i citatet ovan har inte gått mig förbi. Likväl dyker det upp i huvudet på mig när jag dricker Cecilia Trucchis 2007 Valpolicella Superiore Taso. Jag har flera gånger tidigare beklagat mig över svårigheten att hitta Valpolicella som är rak, enkel och osminkad. Vill man vara lite rolig skulle man kunna säga att Taso är en Valpolicella senza truccho. Vi har att göra med ett vin där druvmaterial och ursprung får spela huvudrollen. Ändå är det inget vanligt okomplicerat instegsvin vi möter. Långt ifrån.

Cecilia Trucchi är ursprungligen arkitekt och tog över Villa Bellini 1987, från början med tanken att starta en hotelverksamhet. Planerna ändrades och hon inriktade sig istället på vinodling. Cecilia Trucchi valde att gå en annan väg än den till synes självklara. Hon bestämde sig år 2000 för att inte producera någon amarone utan att enbart göra Valpolicella Superiore. Riktigt bra årgångar görs även en recioto.

Villa Bellini har idag c a 6 ha terasserade och mycket tätt planterade vingårdar. Odlingen är som sagt ekologisk. Skörden görs i flera omgångar men alla druvorna jäses samtidigt. De tidigast skördade druvorna torkas i väntan på de druvor som mognar senare. Lagringen sker under på stora ekfat under c a två år. Hälften av faten är nya.

Doften är behaglig, tillbakalutad och harmonisk. Här går nyanserna fram. Ren fin körsbärsfrukt,  blåbär, mandelmassa och rikligt med vulkaniska mineraler. Begynnande mognadstoner. Det känns att det finns en del ny ek med i spelet men den är hanterad med fingertoppskänsla och dominerar inte utan samspelar fint med de övriga komponenterna i doftpaletten.

Smakmässigt är det här en uppvisning i sans och balans. Elegant, snyggt och väldigt behagligt. Helt befriat från allt som kan dölja ett vins verkliga skönhet. Bra sötma från körsbärsfrukten, slank munkänsla men med intensiv smak. Distinkta tanniner och lång, ren eftersmak. Ett vin som gjort för att drickas till mat och som hela tiden inbjuder till att ta ett glas till. Kanske inte den mest iögonfallande skönheten men en skönhet som vinner i längden.

Jag är rejält imponerad av vad Cecilia Trucchi lyckats åstadkomma. Hon har fångat precis vad Valpolicella borde handla om, möjligen har hon gjort en del förtydligande, poängteringar och understrykningar men varken lagt till eller dragit ifrån något.

Cibi&Vini säljer för 245 DKK. Inte billigt men definitivt prisvärt.

tisdagen den 25:e februari 2014

2011 Giorgio Clai "Ottocento Bijeli"


-"Hmm du bjuder på ett vin som är gjort av en av mina vänner" 
-"Ja, fast det är inte hans malvasia, eller hur, det är det där andra vad det nu heter..."

Inför fredagens provning i Ängelholm med Eugenio Rosi och hans fru Tamara gav jag dem ett blint glas. Det tog dem ungefär tio sekunder att identifiera det... Ikväll tömde jag de sista resterna av flaskan, fortfarande lika välsmakande...

Giorgio Clai håller till i den kroatiska delen av Istrien. Han är född där men drev under många år en restaurang i Trieste. För ungefär trettio år sedan ärvde Giorgio Clai mark av sin mor och han började återvända till hemtrakten för att göra vin. Till en början gjorde han vin för husbehov och till vänner. Efterhand blev ansatsen mer seriös och sedan 2001 gör Clai vin på heltid. Familjen har 10 ha mark, sju med vinrankor och resten olivlundar. Giorgio Clais ambition är att göra vin come una volta. Här betyder det ekologisk odling och minimal intervention i källaren. Naturjäst, lagring på stora fat och samma vinifiering för vita och röda viner.

Även om jag naturligtvis blev imponerad av paret Rosis pricksäkerhet så förstår jag att det här är ett vin man inte glömmer i första taget. 2011 Ottocento Bijeli är en blandning av chardonnay, pinot gris och sauvignon blanc som vinifierats tillsammans, två veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Vinet är guldgult i färgen och doften verkligen magnifik. Stor, rik, varm och generös. Här finns inslag av grapefrukt, kanderade apelsinskal och exotiska kryddor. Smaken är också den verkligen en munfull. Fylligt och kraftfullt men trots modiga 15% alkohol väl balanserat. Den rika frukten packar in alkoholen väl och syrorna ser till att det inte tippar över. Väldigt spännande vin, gott att dricka nu och med massor av potential för den som kan vänta.

Finns hos tyska favorithandlaren Orange Wine och kostar 26 euro. Piu Rosso provade Clais druvrena malvasia för ett tag sedan.
Tillägg 1/3: Är tydligen slutsålt hos Orange Wines. Årgång 2012 på lager i april. Lär f ö vara en kanonårgång i området.

torsdagen den 13:e februari 2014

2011 Ronc Soreli Vigna delle Robinie Friulano

Jag minns hur det i vinbloggandets begynnelse ibland uppstod diskussioner om huruvida ett visst besatt "var tre-glas-kvalitéer" eller inte. Lite grötmyndigt grymtande från nykläckta experter. Så tänker jag inte längre och det är väl få som fortfarande har kvar sin oskuldsfulla barnatro och förvånas över märkliga Gambero Rosso-premieringar...

Jag kan tänka mig att 2011 Vigna delle Robinie från Ronc Soreli i Prepotto skulle kunna ha utlöst sådana reaktioner men i det här fallet är det helt obefogat. Här har vi ett vin som verkligen är värt att hyllas. En verkligen arketypisk friulano med alla komponenter på rätt ställe. Vinet jäses och lagras på stål och betong, och lagras sur lie i nio månader.

Doften är rätt sparsmakad men man hinner tänka sauvignon blanc åtminstone en gång innan man går vidare och hittar mandel, blyga ängsblommor och de typiska mineraltonerna. Smaken har kraft, rondör och pondus utan att vara påträngande eller tung. Här dyker det upp inslag av äpple och stenfrukt. Syrorna är bra och vinet har en lång harmonisk eftersmak med lätt sälta.

Ett på alla sätt charmerande matvin som nästan får lågpris-parmaskinkan att smaka San Daniele och lyckas med konststycket att förvandla plastpackad prästost till montasio. Bara det en prestation värdig tre röda glas


tisdagen den 11:e februari 2014

2011 Montalbera Ruché di Castagnole Monferrato Laccento

Noterade precis att det här är det första ruché-vinet jag bloggar om. Lite märkligt med tanke på att jag provat och gillat en handfull genom åren. Kvällens vin är ett varuprov från Club Amarone. Ruché di Castagnole Monferrato Laccento är producenten Montalberas toppvin. Det görs på 95% sent skördade druvor och 5% som torkats. Vinet jäser på ståltank och lagras på flaska i minst ett år.
Doften är verkligen ungdomligt flörtig med yppiga aromer från rosor och viol parat med en distinkt kryddighet och sötlakrits. Hallon och andra röda bär är också framträdande. Verkligen en ren njutning att sniffa på.
Smakmässigt är det här ett mjukt och behagligt vin som speglar aromerna klockrent. Generöst med bärig frukt, bra, balanserad syra och en lite bitter örtighet i avslutningen. Ytterst charmerande.
Det här är snyggt, välpolerat och lättgillat utan att vara utslätat. Även om det är vattenkammat finns personligheten kvar. En helt annan upplevelse än  Cascina Tavijns mera oborstade variant, den ruché jag druckit klart mest av. Jag gillar båda och vill inte välja.

JC:s Vintankar provade och gillade i våras.

lördagen den 8:e februari 2014

2006 Radikon Jakot


Jag har svårt att hålla fingrarna i styr och ibland fungerar korkskruven som en målsökande robot. Trots att jag bestämt mig för att låta Radikon-lådan stå orörd ett tag i väntan på rätt tillfälle gick allt nästan av sig själv och jag bara satt där med ett glas lätt grumligt, djupt bärnstensfärgat glas i handen... Hur processen gick till är kanske inget att fördjupa sig i. Bättre att fokusera på innehållet nu när korken ändå är dragen.

2006 Radikon Jakot är 100% tocai friulano som macererats en månad och lagrats i ungefär tre år på botti. Ofiltrerat och osvavlat. Doften är något som inte alldeles enkelt låter sig fångas på några enkla rader utan måste upplevas för att riktigt förstås. Det här kan verkligen tjäna som en referens för riktigt långmacererade orangeviner. Rödvinslik men ändå helt egen. Rengöringsmedel eller möbelpolish, citrusskal, aprikos och rostade nötter med massor av intensitet. En del funkighet i bakgrunden och tydliga oxidtiva toner. En doft som griper tag och kräver uppmärksamhet. Stöddigt, kaxigt och högljutt men ändå nyanserat.

Och ändå så är doften bara en stilla fläkt jämfört med smakupplevelsen... Det här är högljutt, bångstyrigt och egensinnigt. Frisk syra, rejäla tanniner, persika och mandel. Njutbart i en timme efter öppnandet, sedan kajkar det ur helt, tippar över och dör. "It's better to burn out than fade away"...

Det är naturligtvis omöjligt att inte göra jämförelser med nyss druckna 2004 Oslavje. Jag skulle välja det sistnämda nio gånger av tio men definitivt inte vilja vara utan Jakot. Knepigare och störigare men ännu mer personligt.

Köpt hos Orange Wines för 22 euro i halvlitersflaska


torsdagen den 6:e februari 2014

2011 Vaudoisey-Creusefond Bourgogne Pinot Noir




En av mina föresatser för 2014 är att närma mig bourgogne. Har haft tanken ett tag, provat en del men tyckt att det verkat för dyrt, för jobbigt och för svårt. Sedan kom jag på hur jag brukar göra och då kändes företaget plötsligt hanterbart. Alltså bara att hoppa i, prova det som kommer i min väg och se vad som faller mig i smaken. Jag tänker ge mig ut på irrfärd utan karta och kompass. Köra med intuitionen som vägledare och med några goda råd från betrodda som packning. Vart det här kommer att leda har jag ingen som helst aning om men det känns onekligen spännande.

Första anhalten är i sann Billigt Vin-anda ett instegsvin, en 2011 Vaudoisey-Creusefond Bourgogne Pinot Noir, inköpt i en dansk livsmedelsaffär. Vinet är ljust, transparent och klarrött. Doften tar rejält med tid på sig att öppna upp. Först rejält stumt och tillknäppt, blygt och tillbakadraget. Efter en vända på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och med ytterligare tid så blir doften ytterst delikat. Florala toner, jordgubbar, körsbär och hallon med pinotkryddigheten i bakgrunden. Försiktigt, nedtonat men väldigt sensuellt. Doften kräver en del uppmärksamhet men har man den blir man belönad. Smaken fungerar på precis samma sätt. Den liksom smyger sig på och viskar fram budskapet. Perfekt balans mellan charmig frukt, syra och lätta tanniner. Inte någon övertydlig pinotkaraktär utan mina tankar hade nog dratt åt beaujolais vid en blindprovning eller möjligen åt någon höghöjdsodlad norditalienare. Vinet gjorde en strålande insats till en fet och salt charktallrik och gjorde på intet sätt bort sig när det hamnade hemmagjord pizza på bordet. Finlemmat måhända men viker absolut inte ned sig i skarpt läger.

Jamen det här var väl ingen dum början på mina burgundiska irrfärder. Jag är helt med och tänker att det kan vara klokt att börja med instegsbourgogne innan det är dags att hit the harder stuff...