fredag 9 januari 2015

2008 Dalzocchio Pinot Nero



För bra för att bara blippa förbi på Instagram. Har provat och gillat utan att bli riktigt hänförd vid flera tillfällen tidigare. Ikväll var vinet helt strålande, visade upp sig från sin bästa sida och visst, ni gissar helt rätt. Det var sista flaskan. 2008 Dalzocchio Pinot Nero tar inte många tiondelar på sig för att tala om både druva och ursprung. Härlig doft med skogshallon och körsbär, pinot-kryddor, sottobosco och mineraler. Smaken är förledande lätt men med hög intensitet. Slankt, svalt, balanserat och elegant. Frukten fortfarande mycket vital, frisk syra och mjuka tanniner. Snygg avslutning med blodapelsin och mineraltoner. Ett vin som verkligen inbjuder till klunkande men som förtjänar uppmärksamhet och eftertanke. Cibi&Vini säljer för 185 DKK. Som av en händelse är det dessutom så att Elisabetta Dalzocchio gästar Ängelholm den 6/2. Hon kommer att ha både 09:or och 10:or i bagaget. Finare Vinare har skrivit en nätt presentation av producenten



tisdag 6 januari 2015

2004 R Lopez de Heredia Vina Gravonia Crianza Blanco



Jag kände vagt till namnet R Lopez de Heredia och hade något slags aning om att det var en traditionell Rioja-producent. Vill minnas att Alice Feiring skrev om dem i "The Battle For Wine and Love" och att jag sett något på någon blogg men mer var det inte. I mellandagarna sprang jag på den här flaskan på tilbud (till ett högre pris än det monopolet erbjuder skulle det visa sig) hos Superbest i Rotunden. Utifrån någon generell idé om att jag dricker för lite vitt och en allmän nyfikenhet fick ett par flaskor följa med i kundvagnen.

En googling gav en hel del intressant information om producenten. R Lopez de Heredia är en av de första producenterna i Rioja Alta och drog igång sin verksamhet under senare delen av 1800-talets andra hälft. Idag är ett en av få familjeägda egendomar i Rioja Alta men ändå en rätt stor spelare. Man har strax under 200 ha mark och producerar 600.000 flaskor per år. Odlingen beskrivs som hållbar och vinmakandet traditionellt. R Lopez de Heredia har egen tunnbindarverkstad, renoverar gamla barriquer och undviker att använda ny ek. Man använder bara naturlig jäst, jäser på stora ekfat utan tempraturkontroll och lagrar på gamla barriquer. Hela verksamhet verkar vara en anakronism som just nu ligger helt rätt i tiden. Det mesta har sett likadant ut sedan starten.

2004 Vina Gravonia Crianza Blanco är druvren viura från riktigt gamla stockar. Det har lagrats fyra år på gamla barriquer av amerikansk ek. Därefter följer fyra års flasklagring innan försäljning. Vinet är djupt guldgult i färgen. Doften är verkligen speciell. Gula plommon och äpplen, nötter, citrus, lite svamptoner och vanilj. Fascinerande, intressant och i högsta grad njutbart. Smaken är frisk, fyllig och rätt kraftfull. Det känns nästan som ett rött vin i strukturen. Citrus, lite honung och en läckert bitter avslutning med vit persika och vanilj. Lång eftersmak. Initialt drack jag vinet kylskåpskallt vilket inte var så kul. Funkade bäst vid 15 - 16 grader, då kommer komplexiteten fram ordentligt.

Snacka om ögonöppnare av kolossalformat. Jag kan inte påminna mig om att jag druckit vit rioja tidigare men här blir det påfyllning. Importören Janake Winegroup har flera årgångar av R. Lopez de Heridias vita viner till riktigt bra priser. Ska bli riktigt spännande att prova mera.

lördag 3 januari 2015

2010 Lorenzo Accomasso Dolcetto d'Alba


Efter att ha läst Italienska Viners fantastiska skildring av ett besök hos den legendariske Barolo-producenten Lorenzo Accomasso blev jag, och säkerligen många med mig, enormt sugen på att prova åtminstone något av hans viner. Tyvärr framgick det också att texten att vinerna inte var direkt lätthittade. Liten produktion i kombination med stor export till Japan och dessutom kultstatus. När så en bekant med de rätta kontakterna frågade om jag var intresserad att köpa några flaskor var jag inte precis svårövertalad.

Det har gått några månader sedan lådan anlände och jag har inte kommit mig för att korka upp och prova förrän nu. Det är såklart med skyhöga förväntningar som jag närmar mig vinet. Jag kan inte påstå att jag känner mig orolig över att bli besviken men ändå känns en viss anspänning.

Och även om jag gillar första sniffen och första klunken så infinner sig ett litet - men märkbart - tvivel. Lite av "var det inte mer än såhär". Visst var doften fin med stall, mineraler och fin körsbärsfrukt men jag hade förväntat mig mer liksom. Och det kommer. Jag kan inte påstå det slår gnistor om det. Det här är inget fyrverkerivin. Snarare är det som en berättelse som tar lite tid på sig för att fånga en men som plötsligt - utan att man riktigt märkt det - har en i sitt grepp.  Det är som att vi plötsligt kommer i fas med varandra, jag och vinet. Väldigt trevligt vin att dofta på. Harmoniskt, eftertänksamt och stimulerande. Smaken bjuder på en djup fruktmatta, frisk syra och mjuka tanniner men framförallt på balans och harmoni. Stort djup i smaken och det kan gå långt mellan klunkarna.

Jag skulle inte kalla 2010 Dolcetto d'Alba för elegant. Snarare värdigt och stolt. Lite som ett väl ingånget blåställ på en duktig hantverkare. Bekvämt, funktionellt, användbart och tidlöst. Inget prål, ingen flash. Bara klass.

torsdag 1 januari 2015

2014 i backspegeln

Dags att försöka göra något slags sammanfattning av det gångna året, åtminstone ur ett vinperspektiv. Jag kan börja med att konstatera att aktiviteten på bloggen varit rätt låg och att den inte riktigt speglar hur det faktiskt sett ut. Vinintresset har inte falnat men av någon anledning har det sällan känts angeläget att skriva. Det finns många skäl till att det blivit så. Ett är att bloggosfären känts mindre inspirerande. De flesta bloggar jag läser fortsätter att inspirera men det har blivit allt glesare mellan inläggen. Aktiviteten har flyttat till Instagram, en företeelse som jag är rätt kluven inför. Det är för snabbt, för kort och för ytligt men också rätt kul.

Nu har ju flera andra medbloggare vaknat till,  producerat listor, sammanfattningar och summeringar, och då ska väl inte jag vara sämre. Vad det här ska bli har jag ingen aning om. Så jag lägger på Kinks-antologin, häller upp ett glas schioppettino från Ronchi di Cialla så får vi ser var vi hamnar.



Och det är väl ett ställe att börja på. Under året gick Paolo Raspuzzi bort. Jag hade förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen, prova hans viner och få ta del av hans klokskap. Utan Paolo Raspuzzis mod, beslutsamhet och uthållighet hade vi inte kunnat dricka schioppettino idag.


Det blev ingen resa till Friulien under 2014. Förhoppningsvis blir det bättring under 2015. Nu blev det ju en hel del Friulien ändå. I Köpenhamn var det Friulien-provning  den 13/11 och dagen efter gästade Marco Sara Ängelholm. Den största Friulien-upplevelsen kom dock redan i februari. Då besökte Josko Gravner Terroiristen i Köpenhamn. Jag fick möjlighet att prata med den legendariske vinhantverkaren under ett par timmar och det var en stor upplevelse. Lågmäld och ödmjuk i sin framtoning men med mycket bestämda åsikter.  Under kvällen fick vi prova första årgången av Gravners mytomspunna pignolo vilket inte bara blev årets största vinupplevelse. Fantastiskt också att få dricka hans Breg och ribolla gialla i tre årgångar. Om jag har någon vinrelaterad föresats för 2015 så är det att besöka Oslavia igen.

                                                                   Philippe Blanck
En annan obloggad vinupplevelse var provningen med Philippe Blanck som presenterade en handfull av Paul Blancks viner, gav en lärorik lektion om terroir och i förbifarten serverade en hel del livsvisdom. En otroligt intressant provning som visar att vin är så väldigt mycket mer än bara vin. Minns särskilt när han fick en fråga om malolaktisk jäsning och svarade "Well you know it's like teenagers and pot. Sometimes they smoke it, sometimes they don't. You can't really control it"


Nadia Verrua

                                                                     Philippe Gimel

                                                                     Eugenio Rosi
Om bloggandet gått på sparlåga så har aktiviteten på provningsfronten varit större med Bjärhus gårdsbutik och Hedentorps plantskola som fasta punkter. Eugenio Rosi, Philippe Gimel/St Jean du Barroux, Eric Lichtlé, Nadia Verrua, Dirk Vermeersch och Marco Sara har varit på plats. Att prova med producenten som provningsledare ger ju onekligen en extra dimension. Mötena har också stärkt mig i min uppfattning att bra människor gör bra vin. Förhoppningsvis ska vi få till några kul producentbesök även under 2015 och gärna då tillsammans med lokala mathantverkare. Att lyssna till diskussion mellan en skånsk charkuterist, en lammuppfödare och Philippe Gimel var en lärorik upplevelse för mig. Likheterna mellan deras olika verkligheter var nog större än skillnaderna.




Oj då, det här har ju handlat mer om människor och möten än om vin. Fast å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Det är väl egentligen det som verkligen intresserar mig. Vad det är som driver folk, tankar, idéer och värderingar.

Viner då ? Jodå jag har druckit en massa bra grejer i år. De flesta tillsammans med andra vinbloggare. Sammankomsterna med Lessrof, Italienska Viner, Vinosapien och Finare Vinare har såklart tillhört årets höjdpunkter. Ska jag ändå begränsa mig till en enda flaska som jag verkligen kommer att minnas från 2014 så är det ett franskt tips från Italienska Viner. Ikväll går sista flaskan av 8. Ett bra slut och en god början.

måndag 22 december 2014

2006 Produttori del Barbaresco

När jag köper många flaskor av ett vin blir jag ofta lite stressad. Man vill ju prova en flaska direkt. Sedan brukar det gå någon flaska i gå-bort-present, det känns lättare att ta något det finns gott om. Det brukar också vara något tillfälle när man är många runt bordet och så försvinner ett par flaskor till. Sedan står man där med två flaskor kvar när vinet är på väg att bli drickfärdigt.

Produttori-koperativets 06 Barbaresco såldes billigt av Philipson Wine under hösten 2009 och jag handlade i ett par omgångar. Jag provade en flaska direkt och gillade då vinet skarpt. Sedan dess har jag öppnat en flaska då och då. Senaste provet var för ett drygt år sedan och då var vinet väldigt knutet och tjurigt. Ikväll däremot visade sig vinet vara på ett alldeles strålande humör.

Tidigare har det krävts rejäl luftning men nu funkar pop'n'pour utmärkt. En liten stund i glaset och vi är i gång. Körsbärsfrukten är i centrum men här finns andra klassiska nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Fina mineraltoner, kryddor och man kan ana lite undervegetation. Doften är inte påträngande utan snarare lågmäld. Inget show-offande men gediget och rejält. Smaken funkar på precis samma sätt och allt går igen. Perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Riktigt gott på egen hand och passar naturligtvis som hand i handske till osso buco.






måndag 15 december 2014

2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

lördag 6 december 2014

2012 Le Plan - Vermeersch GT-A


Häromveckan gjorde belgaren, fd tävlingsföraren och vinproducenten Dirk Vermeersch ett Ängelholmsbesök. Han presenterade ett halvdussin viner med särskilt fokus på GT-linjen. GT ska utläsas som Grand Terroir men kopplingen till Dirk Vermeersch tidigare karriär är ju inte precis långsökt. GT-vinerna generellt är lite för mycket frukt, alkohol och fat för min smak. Ett av vinerna hade dock en helt egen karaktär och hade dessutom fått en lite mer återhållsam ekbehandling. Igår provade jag om vinet på hemmaplan.

Le Plan GT-A är inte druvren aramon utan det finns en del alicante med i bilden, lite oklart hur mycket. Aramon var en gång i tiden den mest odlade druvan i Frankrike. Den extremt högavkastade druvan satte billigt bordsvin på fransmännens bord fram till mitten av 1900-talet. Idag är aramon nästan helt bortglömd och i södra Rhône tillhör den inte de godkända druvsorterna. Dirk Vermeersch har ett par hektar med riktigt gamla och lågavkastande stockar. Uttaget ligger på c a 25hl/ha.

Vinet är mycket mörkt i färgen, nästan svart och helt ogenomskinligt. Kraftfull doft med mörka bär, stalltoner, kryddor, mandel och mörk choklad. Fullmatad men ändå inte tung. Smaken följer aromerna väl. Mycket söt bärfrukt som balanseras av ganska hög syra och distinkta tanniner.

Det här skiljer sig rätt mycket från det jag vanligtvis ställer på bordet men jag gillar det här vinet. Tillgängligt, lättgillat men med en egen karaktär. Emilie Vin i Fredensborg säljer för 115 DKK.