torsdag 14 augusti 2014

2011 Vinogradi Fon Teran


                       
Marko Fons viner har onekligen väckt en del uppmärksamhet bland de som haft förmånen att prova dem. Jag har också förstått att de som haft några flaskor undanstoppade börjar gå tomma. Det är lika illa här. Ett par varianter är dock oprövade och ikväll korkade jag upp det vin jag kanske varit allra mest nyfiken på. Skälet till min nyfikenhet är 2008 Lui, som provades här av mig och även Italienska Viner har smakat,  en deklasificerad teran som verkligen får en att fundera på hur en fullgod variant smakar. Faktum är att 2011 Vinogradi Fon Teran till en början är väldigt mycket. Nästan för mycket. Årgången var extrem och det här är långt ifrån en standard-teran med sina 14.5% alkohol. Alla typiska teran-komponenter är förvisso på plats men här är alla reglage uppskruvade på elva.

Vinet har en väldigt tät blåröd färg. Doften är intensivt körsbärsfruktig med inslag av järn och blod. Smaken initialt aggresiv och vildsint. Frukten är nästan tuggbar. Söt bärfrukt och mycket hög syra som inte riktigt harmonierar. Väl integrerade tanniner och lång, mineralstinn eftersmak som bärs av alkohol och syra. Det blir bara ett glas första dagen.

Dag två har vinet lugnat ner sig betydligt. Fortfarande ett vin som präglas av kontrasten mellan sött och syrligt men nu känns vinet mycket mera ihopsamlat och fokuserat. Komplexiteten har ökat. Körsbärsfrukten kompletteras med hö, viol, lakrits och mandel. Fortfarande mer vilt än tamt. Det här är naturligtvis alldeles för ungt att dricka nu och det kommer att hålla i många år framöver. Samtidigt en riktigt häftig vinkick.

Bortom smaknoteringar så är det här en vinupplevelse som påverkar mig väldigt mycket. Det här är Carso tappat på flaska, i koncentrerad form. Här finns allt det karga, vilda och otillgängliga som präglar området men också skönheten, djupet och en obändig kraft. En vin som klarar av att vara både och, som låter det till synes motsägelsefulla skapa spänning snarare än att kontrasterna tar ut varandra. Precis som Carso. Ett verkligen fascinerande vin som inte skulle kunna komma någon annanstans ifrån.

Läs om mitt besök hos Marko Fon här

måndag 11 augusti 2014

Orangevin hos Terroiristen

I tordags bjöd Stefan Jensen och Terroiristen in till provning på temat Orange Vin. Vinerna presenterades av en gäst-WJ(wine-jockey) Maria Nygaard Kristensen. För min del ett utmärkt tillfälle att få utrymme att testa och diskutera påståendet att metoden att macerera vita druvor skulle skymma druv- och ursprungstypicitet.

Min erafarenhet av orangea viner sträcker sig en sju, åtta år tillbaka i tiden. Jag tycker mig ofta hitta en del gemensamma drag hos vinerna som gjorts med lång skalkontakt. Ofta finns det ett inslag av (torkad) aprikos, apelsinskal och fin starksprit. Det är också sällan att druvkaraktären går att känna igen från ett konventionellt vitt vin. Alltså, en skalmacererad chardonnay utvecklar helt andra aromer än de man hittar hos en bourgogne. Min funderingar är om det också kan finnas druvtypiska drag hos orangea viner ?

Jag får såklart inte svar på den frågan under kvällen men tänker att det måste vara så. Det låter helt orimligt att skalkontakten skulle radera ut skillnaderna mellan vita druvsorter men inte mellan röda. Min tanke är att de flesta av oss fortfarande är ganska ovana vid orangea viner och att vi fokuserar på likeheterna mellan vinerna vi provat. Det är ju också sällan man får möjlighet att prova en hel rad orangea viner och ges möjligheten att fokusera på skillnaderna.

Maria Nygaard Kristensen har arbetat med mat och vin under många år. Hon var en av de första som började plocka in orangea viner på vinlistorna hos Köpenhamns topprestauranger. Maria menar att oftast fokuserar den som provar ett orange-vin på den speciella upplevelsen och att man därför inte är lika uppmärksam på det druvspecifika. Hon säger också att det druvtypiska skiljer sig åt mellan ett orangevin och ett konventionellt vin men att det definitivt finns där.

Under kvällen finns möjlighet att prova tio viner. Jag smakar sju av dessa. Det finns helt klart en del gemensamma drag men här blir det verkligen tydligt att skillnaderna är stora mellan de olika vinerna.

2011 Pok Tamas Rigopohar är gjort på furmint och harslevelü som haft ungefär en veckas skalkontakt. Färgen är guldgul snarare än orange. Initialt skum doft av våt papp och jag misstänker att vinet är korkat. Maria Nygaard Kristensen säger att vinet ska dofta så och det blir bättre med lite luft. Rätt blyg doft med lite väl mycket alkohol. Mjuk smak, dämpad syra, tydlig mineralkaraktär. Inte jag kommer att dricka igen.

2010 Zidarich Prulke är en blandning på 60% sauvignon blanc, 20% malvasia och 20% vitovska som haft knappt två veckors skalkontakt. Jäsning och lagring på stora ekfat. Guldgul, lite grumlig färg. Fullständigt fantastisk doft med fläder, citrus och mineraler. Efter hand dyker det upp spännande kryddtoner och komplexiteten ökar. Smaken är synnerligen ren och frisk med citrus och rensande mineraler. Lite greppighet i avslitningen och lång eftersmak. För mig är detta det allra mest intressanta av Zidarichs standardbuteljeringar. Missa inte.

2011 Marjan Simcic Rebula Selekcija är på pappret ett mera extremt vin. Jäsning och sex månaders skalkontakt på stora fat och sedan 18 månaders lagring på 500-liters fat. Vinet är guldgult i färgen. Stor, kraftfull doft med citrus, torkad frukt, vanilj och smörkola. Smaken är fyllig och mjuk. Citrus, mineraler men också mer av vanilj och smörkola. Lite dämpad syra. Inte min grej alls. Marjan Simcics viner var bland de första orangea viner jag provade. Hans vita cuvee Teodor Belo var en stor favorit. Den har jag inte provat på ett tag. Måste se till att göra det. Rebulan tackar jag nog nej till framöver

2011 Khareba Monastery Wines Tsolikouri är ett georgiskt qvevrivin. Jag har ingen uppgift om hur länge skalkontakten pågått. Färgen är mörkt halmgul. Doften ger torkad frukt, kryddor, cognac och lösningsmedel. Smaken bentorr med frisk syra och rödvinslik struktur.


2012 Monastero Suore Cistercensi Ruscum är ytterligare ett klostervin, denna gång från ett nunnekloster i Lazio, som görs på 45% trebbiano, 35% malvasia och 20% verdicchio. Vingårdarna sköts av nunnorna och de använder sig av Giampiero Bea som konsult. Vinet har macererats i femton dagar. Komplex doft  som får mig att tänka på sött starkvin. Här finns örter, honung och karamell, tropisk frukt, aprikos och mineraler. Smaken relativt fyllig med torkad frukt, karamell och honung. Syran något dämpad.

2008 Zampaglione Fiano Don Chisciotte är tillsammans med Zidarichs Prulke kvällens vin för mig. Druvren, höghöjdsodlad fiano som haft en månads skalkontakt. Härlig, frisk doft med nötter, citrus, österländska kryddor och äpple. Smaken är superfrisk och pigg med citrus, riktigt bra syra och vulkaniska mineraler.

2011 Paolo Bea Santa Chiara blev kvällens sista vin för min del. Vinet är gjort på lika delar grechetto, malvasia, chardonnay, sauvignon blanc och garganega. 15 dagars skalkontakt och ett års lagring på ståltank. Nötig doft, aprikos, apelsinskal, tobak, kryddörter och lätt pepprighet. Smaken är relativt fyllig med något som drar åt ett elegant starkvin eller cognac. Syran något dämpad och lång avslutning med lite salt mineralitet.

Jag hoppade över kvällens sista flight med Bressan, Cornelissen och Gravner men hann också med att prova 2012 Zanotto Col Fondo som nu importeras till Danmark av Stefan Jensen. Det blev också ett besök hos Manfreds och några ipor hos Mikkeller. Men det är en annan historia...


tisdag 5 augusti 2014

Suavia 2011 Soave Classico Monte Carbonare & 2008 Soave Classico Le Rive

Svenska vinbloggare verkar inte dricka särskilt mycket Soave. Ca'Rugates Monte Fiorentine hade en kort blomstringstid för några år sedan (den har f ö blivit sjuttio spänn dyrare och förpassats till beställningssortimentet sedan det begav sig). Annars har det mest blivit enstaka ströposter. Lite märkligt kan tyckas då de flesta verkar gilla när de väl provar.

2011 Monte Carbonare är gjort på 100% garganega. Vinet lagras femton månader sur lie på ståltank och genomgår inte malolaktisk jäsningen. Färgen är blekt ljusgul med lite gröna stick. Frisk doft med ananas, citrus, stenfrukt och en lätt blommighet. Tydliga mineraltoner, kryddörter som salvia och lite honung. Smaken är mycket frisk med citrus och honung. Bra syror, fin längd och avslutning med mineralisk sälta och grapefrukt. Riktigt, riktigt bra soave. Relativt kraftfull och perfekt till fisk från grillen. Känns som ett synnerligen användbart matvin. Vintankar provade i vintras. Årgång 2012 finns i beställningssortimentet.

2008 Le Rive är också det gjort på 100% garganega men är ett helt annat vin med extra allt. Vinet har lagrats 15 månader på barrique och lika länge på ståltank. Här möts man av ett elegant, djupt guldgult vin med en mycket kraftfull, komplex, yppig och intagande doft. Tydlig fatkaraktär, mogen tropisk frukt, citronzest, kryddor och mineraler. Smaken är mycket fyllig och intensiv med hög densitet och massor av mogen frukt som maskerar syrorna något. Lång, god eftersmak som klingar av med tydliga mineraltoner. Ett imponerande och överdådigt vin.

Två olika uttryck av garganega. Jag gillar båda skarpt. För mig är Monte Carbonare vinet jag helst dricker till mat. Le Rive funkar bäst till mogna ostar eller i ensamt majestät.


söndag 3 augusti 2014

2012 Jean Marie Berrux Le Petit Têtu

Förr i tiden var det musik på vinyl som fick igång mig. En artikel, en bisats i en recension eller en fotnot i en diskografi triggade någpt i mig, satte igång ett beslutsamt sökande. Före internet innebar det brevledes förfrågningar efter postorder- och auktions-listor. Nu hittar man den mest obskyra singelbaksida från sextiotalet för gratis nedladdning genom en enkel googling.

Nu har vinet tagit över lite av den roll som musiken hade förr (kanske kan man t o m se det som att de bytt plats. Då var jag inte så noga med vad jag drack. Bara det hade önskad effekt. När det gäller musik funkar det numera fint att lyssna på annat än vinylorginal). Häromveckan läste jag en bloggpost som väckte den där gamla detektivådran till liv. Det fanns en ton i posten som talade om att bloggaren verkligen blivit träffad. Sånt sätter igång mig, jag vill veta vad det var som träffade.

Vinet, 2012 La Petit Têtu  visade sig vara relativt lätthittat, det beställdes via privatimport från Vin&Natur. Hela processen från första kontakt med monopolet till avhämtning tog ungefär två veckor. Vi har att göra med en druvren chardonnay från bourgogne som lagrats på barrique av varierande ålder i ett år (20% nya). Odlingen är biodynamisk och producenten svavlar minimalt.

Vinet är ljusgult i färgen och inte helt klart. Doften får mig att tänka på champagne och kanske även högklassig cider. Jästig, äpplig, lätt blommig och friskt mineralladdad. Smaken är en direkt återspegling av doften. Friskt ungdomlig med hög syra, fin äppelfrukt och massor av mineraler. Oerhört uppfriskande och läcker dryck. I nuläget är vinet matkrävande och definitivt inget man sitter och slötutar.

fredag 1 augusti 2014

2008 Giovanni Rosso Barolo di Serralunga

Här har vi Giovanni Rossos instegsbarolo. Druvor från fem olika vingårdar som jästs på betong och lagrats på botti. Vinet är tegelfärgat med dragning åt brunt. Doften är till en början väldigt knutet och vinet behöver ett antal timmar på karaff för att öppna upp. Efter hand framträder riktigt sköna nebbioloångor av det lättare och elegantare slaget. Hallon, jordgubbar och körsbär slåss om min uppmärksamhet. Lite mandelmassa, rosor, menthol, lakrits och mineraler. Även smaken går mer på elegans än kraft. Söt, sirlig frukt, frisk syra och lakrits i avslutningen. Tanninerna finkorniga och tar ett mjukt men bestämt grepp. En alldeles utmärkt barolo i den traditionella skolan. Känns dock inte som något långlagringsprojekt. Köptes förra sommaren hos danska Superbest för 150 DKK (sex flaskor för 900 DKK). Nu är det årgång 2010 som gäller och priset har stigit en del. Låter dock fortfarande som ett riktigt bra pris för den som åker över sundet.

tisdag 29 juli 2014

2012 Sorelle Schiavi Lambrusco Grasparossa

Jaha, då har man druckit vad som mycket väl skulle kunna vara sommarens vin. Inte ett vin som expertisen skulle kalla ett stort vin (vad det nu betyder). Tvärtom. Ett fullständigt skamlöst okomplicerat vin, en buteljerad lovsång till allt som är kul och livsbejakande. Men också ett vin som gör en simpel måltid på korv o potatis i bersån till en stund att minnas, ett av de där ögonblicken när precis allt känns rätt.

2012 Sorelle Schiavi Lambrusco Grasparossa är blårött i färgen och skummar rejält vid upphällningen. Frisk, vital doft med jordgubbar, hallon och skogsbär. Smakar precis likadant. Massor av bärfrukt, en liten dos behaglig sötma och frisk syra. Inga djupsinnigheter men kul hela vägen.

Vi dricker vinet till korv från Lindgrens, isterband och salsiccia, och en potatissallad på linzer. Mellan tuggorna hinner jag reflektera att mathantverkare numera lyckas ta rejält betalt för rustika prylar medan vinhantverkare som systrarna Schiavi säljer sina grejer för 80 MUK via Carlo Merolli. Enda frågetecknet är varför vinet säljs i lådor om fyra, borde vara tolv.

måndag 28 juli 2014

2009 Mamete Prevostini Albareda Sforzato di Valtellina

Viner gjorda på torkade druvor är kanske inte det optimala vinvalet mitt i värmeböljan. Barriquelagrade sforzatoviner är ju inte heller mitt favorituttryck när det gäller nebbiolo. Men, jag måste erkänna att de kan ha sina poänger.

2009 Albareda Sforzato di Valtellina är gjort på druvor från Sasella och Grumello som torkats ett par månader. Vinet har lagrats 18 månader på ekfat och 10 månader på flaska. Färgen är ett par nyanser mörkare än vad man väntar sig från nebbiolo. Doften är en mäktig, och märklig, upplevelse. Den behöver åtskilligt med luft för att komma igång men sedan händer det grejer. Här finns flera klassiska nebbiolomarkörer som rosor, körsbär och hallon men också choklad, kaffe och lakrits. Det finns även en del torkad frukt. Smaken är rund, fyllig och kraftfull utan att bli alltför tung. Fruktens sötma balanseras av frisk syra, tanninerna är förvånansvärt mjuka. Lång eftersmak utan besvärande alkoholhetta.

Och nej, det är inte såhär jag vill att nebbiolo ska smaka men någon gång får den gärna göra det. Särskilt när det ligger mört highland cattle-kött med fin marmorering på grillen.