2008 Renato Ratti Colombè

Dolcetto skulle lätt kunna bli en vurm och Renato Rattis Colombè i junisläppet verkar ha förutsättningar att ge mitt intresse en ny skjuts.

Doften är åt det blyga hållet, sommarens röda bärsafter med en dragning åt crème de cassis. Första smakprovet bjuder på en helt överraskande och överväldigande syrlighet: det här vinet tycks knappt ha hunnit ner i flaskan än. Oborstat framfusigt, vresigt och surt som klarbär man inte kan tåla sig att vänta på tills de är riktigt mogna.

När det gäller klarbär brukar inte den första surchocken avskräcka mig från att fortsätta stoppa i mig - syrligheten är uppfriskande i sommarvärmen och bakom den finns en liten gäckande sötma som jag gärna letar efter i bär efter bär. Just så är det också med Colombè, här finns något lockande som gör att jag inte kan avfärda vinet.

Jag tar en liten smak de närmaste dagarna och det blir bara bättre, återigen som klarbären om man ger sig till tåls och låter dem mogna. Då blir syrligheten mer avslipad, frukten framträder mer nyanserat.

Jodå, vurmen för dolcetto håller i sig och att lägga på en dryg selma för Colombè i förhållande till 2008 Dolcetto d'Alba Vigna la Costa är en klok investering. Men allra mest grämer det mig att jag inte blev färdig att hamstra några fler av 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia, som jag lyckades få en försmak för här, innan den sögs från hyllorna. Istället får jag väl lägga undan några Colombè för att undersöka om det mognar lika saftigt behagligt som klarbären brukar göra.

2008 Forstreiter Sauvignon Blanc & Friends

Det var förstås oundvikligt att jag förr eller senare skulle få med mig en flarra Forstreiter hem. Kremstal, sauvignon blanc, grüner veltliner, riesling - dessutom hyfsade om än blandade recensioner.

Varför, frågade jag mig när jag sedan satt där i soffan på fredagskvällen och drack av den. Visst, den slank ner - som en blandsaft från Önos säkert också skulle göra det en varm dag. Poängen med att blanda allt det goda kan ju tyckas bra på papperet, men det är inte alltid säkert det tillför något - snarare kan de olika storheterna ta ut varandra och så blir det bara förvirrat och/eller ointressant.

Om Sverige till slut gått vidare till final hade jag kanske blivit mildare stämd. Men nej, den skvätt 2008 Gobelsburger Grüner Veltliner MSÄ hade med sig från sin sejour i spenaten sa allt: skärpan, mineraliteten, den lilla efterbeskan som retas och vill att man ska ta nästa lilla sipp. För en tia mer blir det den som får följa med hem i fortsättningen.

2007 Duorum Colheita

Douro i allmänhet och druvblandningen tinta roriz, touriga franca och touriga nacional i synnerhet tycks vara saker att gilla just nu, åtminstone om man får tro våra vinskribenter. När det gäller Duorum Colheita har dessutom två kändisvintillverkare - João Portugal Ramos och José Maria Soares Franco - slagit sina påsar samman för att tota ihop det. Ända sedan det tillfördes det fasta sortimentet i oktober 2008 - och fick lysande omdömen både här och där - har jag haft det på en rätt kort lista över viner att prova. Nyligen har också Röttorp i Di framhållit Duorum som ett av sommarens bästa röda till grill och annat.

I glaset är Duorum mörkt rödlila och kompakt. Vinet rinner i feta, sega tårar längs glasets insida. I doften är det ganska stickiga fat och vanilj som möter först, sedan lyckas en sniff av syrliga bär och slån göra sig påmind därbakom. Pepprigt. Kanske lite viol. Det doftar rätt läckert, om jag anstränger mig att kolla närmre.

Första smaken är inte i min smak: en överraskande syrlighet överrumplar mig - inte alls vad jag väntat mig. Mustigt? Glödande? Mörkt? Que? Det här känns väldigt ungt och spetsigt, som om det med nöd och näppe hunnit ur fatet och in i flaskan. När det fått lite tid i glaset blir frukten lite mer nyanserad. En strävhet bråkar med syran någonstans i bakgrunden och visst, där i botten finns också ett mörkare och lite sötfruktigt inslag.

Inte särskilt lättillgängligt, här måste man vara på humör för hårda tag och kanske ha en blodig biff eller smakrik gryta att slänga på tallriken. En jämförelse med nyligen druckna och helt igenom trevliga Château Saint-Bénézet, som Esping skrivit om här, får mig att längta efter den bäriga och okomplicerade fransosen.

När jag surfar runt lite hittar jag Niklas J's träffande beskrivning. Det är bara att skriva under på hans omdöme att Duorum i dagsläget känns i yngsta laget. Niklas förespråkar karaffering och luftning i fem-sex timmar, det skulle förmodligen göra en skillnad. Vilken grillare har sådan framförhållning en varm sommardag? Jag kan bara hoppas att de som följer Röttorps och Kronstams rekommendationer också kastar ett öga i bloggosfären.

Temperatur-loggen

Jag har länge tänkt att källaren där jag har några vinpavor undanstoppade är ett helt ok lagringsställe. Och det vill man ju ha ett. Även om det inte direkt är några dyrgripar som ligger där och väntar, så är det ju ändå sådant som man har på lut för att se hur det utvecklar sig.

På sista tiden har jag börjat tvivla. Flera smakprov har inte riktigt levt upp till förväntningarna. 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese, som jag gillade här, bjöd efter drygt ett år i källaren inte fullt ut på den överväldigande doft jag minns från förra våren. Snarare lite nedtonad och inåtvänd. Kanske hade vinet sin höjdpunkt förra försommaren och har börjat dala, eller kan det handla om flaskvariation? En flaska Esping och jag provade under högsommaren fick gå i retur.

Så illa är det inte den här gången. Här finns en frisk och framträdande syra som balanserar restsötman och vinet är fortfarande gott aperitif till pistage- och cashewnötter. En flaska kvar, som jag nog snart måste gå till för att få en referens.

2003 Monti Garbi Ripasso fick mig heller inte att hjula av lycka över att jag sparat den några år. Den hade inga direkta fel, som skulle indikera att den förvarats på ett olämpligt sätt, och den smakade ganska bra - men tycktes mig tråkig och intesägande. Här inträder en annan komplikation för den amatörmässige vinhamstern: till vad ska man hänföra orsakerna om ett vin inte tycks ha mått så bra av tiden i källaren? Att det legat över sitt bäst före-datum eller att det farit illa på grund av förhålalndena på lagringsplatsen? Och förresten, vad kan man förvänta sig av ett vin som lagrats en längre tid - hur förändras dess karaktär egentligen?

När det gäller till exempel Monti Garbi kan även en annan förklaring äga sin riktighet: under den tid som gått sedan man stoppat undan ett vin - företrädesvis för att man gillat det och vill kunna återvända till det längre fram - kan ju ens referensramar ha ändrats. Man kan ha gått vidare till nya ängder, så att säga, ens horisont kan ha vidgats.

Förbannat knepigt, detta med vin.

En glad överraskning var en annan ripasso, ett impulsköp i Irma-butiken i närheten av Hovedbangården under en exkursion tillsammans med Esping förra sommaren. 2006 Valpantena Torre del Falasco Ripasso har alltså legat i källaren knappt ett år och känns ännu ungdomligt, med söta dofter av violpastill och körsbärssaft. Smaken är aningen kärv men god och fruktig. Ett billigt vin, kanske 60/70 DKr, i förhållande till vad det levererar. Hade varit roligare att ha ett gäng sådana än Monti Garbin, faktiskt.

Nå, svårt alltså att veta hur vinet har det där i källaren. Jag får väl helt enkelt fortsätta prova mig igenom beståndet i sökandet efter visshet. Samt kolla temperaturen. Nu har jag lagt ner en termometer. Under midsommarhelgen höll den sig hyfsat stadig, mellan 12,5 grader på morronen och 13 på kvällen. Såvida inte den lilla skillnaden mellan natt och dag inverkar menligt är det en bra lagringstemperatur om jag förstått saken rätt. Värre är att temperaturen sjunker under vinterhalvåret - frågan är bara hur mycket och hur snabbt förändringarna sker under hösten och våren. Det här är början på en temperatur-logg.

SEMESTER

Efter en intensiv period med mycket arbete är det äntligen dags för lite välbehövlig semester. Om ett par timmar bär det iväg till Köpenhamn och några timmars behaglig transittillvaro. Ikväll vidare färd till Italien. Åter om en månad.

2008 Lagar De Bouza Albariño

Jag är inte så värst mycket för rosé-viner. Inte ens Trisses och många andras lovord om Rabls variant gör mig nyfiken. Nej, för mig är det bersåviner som är sommardrycken framför andra.
Albarino är en relativt ny druva för mig men jag gjorde en mental notering på Helsingörs vinfestival i höstas om att kolla in den spanska popdruvan lite närmre.

Bland juninyheterna hittade jag 2008 Lagar De Bouza Albarino som trots att den inte tog sig in på Trisses topplista fångade mitt intresse. Färgen är ljust ljusgul, lite som päron-Mer. Det första doftintrycket påminner också om päronvarianten av drycken som är för god för att kolsyra. Men här finns mer. Lite Granny Smith, frisk citrus och en nypa citronmeliss.Ämabelt, friskt, fruktpackat och väldigt somrigt. Okomplicerat och charmigt. Smaken går i samma päron-äpple-citrus-stil. Det finns en liten rar sprits som passar smaken så väl. Vinet har en rejäl syra som lyfter vinet och gör att det inte blir bara gulligt.

Lagar De Bouza Albarino är ett mycket trevligt vin som gjort för sommarens bersåsittningar. Perfekt som en apretif till nötter och mandlar. Det är inget jag vill dricka till maten men utomordentligt medan man väntar på att grillglöden ska bli den rätta. Tommy på Viner som tapetserat min gom har också provat men uppskattade vinet något mindre än vad jag gjorde.

Tillägg dagen efter: Idag var vinet ännu bättre. Jag drack det vid något högre temperatur och upptäckte då en liten läcker sälta och en del mineraltoner. Inte helt olikt en bra riesling faktiskt. Nu fick vinet sällskap av lite rostade mandlar, några skivor lufttorkad skinka och en riktigt trevlig fotbollsmatch. Så som vinet upplevdes nu skulle jag gärna dricka det till en räkmacka.

Schneider&Brooklyner Hopfen Weisse

Vid senaste besöket på min favoritbolagsfillial, den i Kristianstad plockade jag på mig lite weissbier. I sortimentet fanns ett för mig nytt namn och jag chansade på några flaskor Schneider Weisse. När jag kom hem och kollade mina inköp lite närmre såg jag att det faktiskt stod Schneider&Brooklyner på flaskan. Jag googlade runt en stund och fick då klart för mig att detta inte alls handlar om någon traditionell tysk weissbier utan ett samarbete mellan en tyskweissbierspecialist, bayerska Schneider, och ett amerikanskt popmikrobryggeri , Brooklyn. Hopfen Weisse är resultatet av Brooklyns Garret Olivers sejour som gästbryggare hos Schneider. I samband med nästa nyhetssläpp får vi veta hur det gick för Schneiders Hans-Peter Drexlers på hans amerikabesök.

Scneider&Brooklyner Hopfen Weisse är definitivt ingen vanlig weissbier. Flaskan ser iochförsig traditionell ut och vid upphällningen beter sig ölen som förväntat men vid den lätta grumligheten tar vanligheten slut. En liten sniff talar om en märklig skapelse. Lite som om Kraftwerk skulle jamma med Solomon Burke. Typ. Det första som sticker till i näsan är hunledoften. Te, marijuana och tallbarrstvål är mina direkta associationer. Här finns också citrusfrukter, jäst, kryddor och lite kola. Rätt märkligt men på inget sätt oangenämt.

Smaken följer aromerna rätt väl. Humlesmaken är mycket uttalad, liksom brödigheten. Den är rund och fyllig. Grönt te, apelsin, koriander, salvia och kola. Ovana kombinationer men spännande. Jag gillar Hopfen Weisse rätt rejält med ett par reservationer. Den är lömsk med dryga 8% väl maskerad alkohol och den är inte särskilt läskande utan snarare lite uttorkande.