måndag 22 december 2014

2006 Produttori del Barbaresco

När jag köper många flaskor av ett vin blir jag ofta lite stressad. Man vill ju prova en flaska direkt. Sedan brukar det gå någon flaska i gå-bort-present, det känns lättare att ta något det finns gott om. Det brukar också vara något tillfälle när man är många runt bordet och så försvinner ett par flaskor till. Sedan står man där med två flaskor kvar när vinet är på väg att bli drickfärdigt.

Produttori-koperativets 06 Barbaresco såldes billigt av Philipson Wine under hösten 2009 och jag handlade i ett par omgångar. Jag provade en flaska direkt och gillade då vinet skarpt. Sedan dess har jag öppnat en flaska då och då. Senaste provet var för ett drygt år sedan och då var vinet väldigt knutet och tjurigt. Ikväll däremot visade sig vinet vara på ett alldeles strålande humör.

Tidigare har det krävts rejäl luftning men nu funkar pop'n'pour utmärkt. En liten stund i glaset och vi är i gång. Körsbärsfrukten är i centrum men här finns andra klassiska nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Fina mineraltoner, kryddor och man kan ana lite undervegetation. Doften är inte påträngande utan snarare lågmäld. Inget show-offande men gediget och rejält. Smaken funkar på precis samma sätt och allt går igen. Perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Riktigt gott på egen hand och passar naturligtvis som hand i handske till osso buco.






måndag 15 december 2014

2008 Alain Chabanon Campredon

Häromveckan plockade jag med mig  blogghyllade Alain Chabanon 2007 Campredon till en provning med några grannbloggare. Det borde jag inte gjort. I blandningen av sirliga norditalienare, naturliga petillanter, amforalagrade orangeviner och annan vardagsmat för vinhipsters stack Campredon med sin överdådiga 07-frukt ut som en sårig tumme . Det en gång så älskade vinet fick utstå en rad invektiv där "marmeladklet" var ett av de vänligaste. Själv tyckte jag det var rätt gott. Men det vågade jag såklart inte säga då... Ikväll provade jag den ett år yngre utgåvan. Ensam.

2008 Campredon är en blandning på 48% syrah, 22%mourvédre, 16% grenache och 14% carignan. Vinet har lagrats 10 månader på ståltank. Doften har mycket syrahkaraktär med mörka bär, tapenade, grillkol och örtkryddor. Här finns också ett tydligt animaliskt inslag. Smaken är frisk, slank och sval. Bra syra men rätt lätta tanniner.

Det här skiljer sig rätt rejält från 07:an och jag tror 08:an hade funkat bättre hos mina asketiska medprovare. 2008 Campredon hade nog kunnat lura åtminstone mig till norra Rhône även om jag med facit i hand tycker mig hitta en del sydfranska drag.

lördag 6 december 2014

2012 Le Plan - Vermeersch GT-A


Häromveckan gjorde belgaren, fd tävlingsföraren och vinproducenten Dirk Vermeersch ett Ängelholmsbesök. Han presenterade ett halvdussin viner med särskilt fokus på GT-linjen. GT ska utläsas som Grand Terroir men kopplingen till Dirk Vermeersch tidigare karriär är ju inte precis långsökt. GT-vinerna generellt är lite för mycket frukt, alkohol och fat för min smak. Ett av vinerna hade dock en helt egen karaktär och hade dessutom fått en lite mer återhållsam ekbehandling. Igår provade jag om vinet på hemmaplan.

Le Plan GT-A är inte druvren aramon utan det finns en del alicante med i bilden, lite oklart hur mycket. Aramon var en gång i tiden den mest odlade druvan i Frankrike. Den extremt högavkastade druvan satte billigt bordsvin på fransmännens bord fram till mitten av 1900-talet. Idag är aramon nästan helt bortglömd och i södra Rhône tillhör den inte de godkända druvsorterna. Dirk Vermeersch har ett par hektar med riktigt gamla och lågavkastande stockar. Uttaget ligger på c a 25hl/ha.

Vinet är mycket mörkt i färgen, nästan svart och helt ogenomskinligt. Kraftfull doft med mörka bär, stalltoner, kryddor, mandel och mörk choklad. Fullmatad men ändå inte tung. Smaken följer aromerna väl. Mycket söt bärfrukt som balanseras av ganska hög syra och distinkta tanniner.

Det här skiljer sig rätt mycket från det jag vanligtvis ställer på bordet men jag gillar det här vinet. Tillgängligt, lättgillat men med en egen karaktär. Emilie Vin i Fredensborg säljer för 115 DKK.

söndag 30 november 2014

2011 Chateau de la Mulonniere Savennieres L'effet Papillon


Loire är ett av de där där områdena där jag känner att jag inte har den koll jag önskar att jag hade. Jag har provat för lite och inte lagt ner tillräckligt med energi på att lära mig regionen. Samtidigt har jag gillat mycket av det jag provat och intresste finns definitivt där. Häromveckan nappade jag på ett erbjudande från Stellan Kramer om att prova en chenin blanc från Savennieres som släpps på Systembolaget 1/12.

2011 Chateau de la Mulonniere är ljust guldgult i färgen. Vinet är gjort på sent skördade druvor och har lagrats nio månader på ekfat. Aromer från gula plommon, citrus, honung och diskreta fattoner. Lite fet munkänsla. Behagligt mjuk smak där den höga fruktmognaden packar in syrorna i lite förlåtande honungstoner. Gulfruktig smak och lång eftersmak som bärs av den höga syran.

Det här var inte dumt alls faktiskt. En god, inte alltför krävande chenin blanc.

tisdag 25 november 2014

2013 Gérard Bertrand Syrah Naturae

När jag först läste om det här vinet började jag fundera en del. Det här med naturliga viner med lite - eller inget alls - svavel har onekligen engagerat mig och många andra under de senaste åren. För min del har det mest handlat om en vurm för småskalighet, dedikation, engagemang och hantverk än  miljö- och hälsofrågor. Så när sydfranske jätteproducenten Gérard Bertrand börjar göra osvavlade viner under etiketten Naturae känner jag mig lite kluven. Och nyfiken.

Vi kan ju börja med att slå fast att Naturae knappast är något naturligt vin (jo, jag förstår att jag öppnar upp för massor av invändningar om att naturvinsbegreppet är så otydligt definierat osv osv). Odlingen är inte ekologisk utan är Terra Vitis-certifierad. Vad det i praktiken innebär har jag inte lyckats hitta bland hemsidans alla allmänt hållna utfästelser. Gérard Betrands hemsida ger inte heller några närmare beskrivningar av vinfikationen. Inte så mycket transparens m a o

Men, men det viktigaste är ju trots allt det som finns i flaskan. Eller hur ? Och innehållet i 2013 Naturae Syrah är inte dåligt. Inte så särskilt bra heller. Det doftar som en syrah från ett lite varmare läge. Generöst med mörka bär, lite viol, lakrits och lätt pepprighet. Smaken är rak, enkel, ungfruktig och speglar aromerna väl. Bra syra, mjuka tanniner. Ett rätt hyggligt men inte alltför personligt vin. Strategiskt prissatt, 99 kr i beställningssortimentet. Gissningsvis med ambitionen att kvala in i ordinarie sortimentet. I nuläget förmodligen prisvärt men inget som lockar mig till vidare köp.

Jag kan inte låta bli att öppna en flaska osvavlad syrah från Jean Delorbe/La Ferme des 7 Lunes och paralellprova. För 99 DKK får man en helt annan vinupplevelse. Friskt, fruktigt och superläskande. Lite dyrare, mycket roligare. Finns hos Vores Marked och ett par naturvinsmånglare i Köpenhamn.

torsdag 20 november 2014

Provning med Marco Sara på Hedentorps 14/11


"Mitt namn är Marco Sara och jag kommer ifrån Savorgnano dell Torre, ett par mil nordost om Udine. Jag tog över familjens gård efter min far år 2000. Till en början fortsatte jag att arbeta som han gjort. Jag odlade lokala druvor och sålde vinet i bulk. Rätt snart började jag intressera mig för de goda förutsättningarna att göra söta, ädelrötade viner som finns i ett par av våra vinmarker. Savorgnano del Torre är känt för picolitviner. Här är svalt och fuktigt tack vare de omgivande skogarna, perfekt för att botrytisen ska utvecklas.

Runt 2003 till 2005 började jag också lägga om jordbruket till ekologisk odling. 2005 var också första året jag buteljerade vin, två söta viner på verduzzo och picolit. Jag försökte direkt att arbeta så naturligt som möjligt. Torkningen av druvorna fick ta tid. De torkades på vinden och jag fick ventilation genom att öppna fönstren. Ingen fläkt eller andra hjälpmedel utan naturlig torkning.

För några år sedan började jag även buteljera torra bordsviner. Idag ligger produktionen på 12 - 15.000 flaskor per år fördelat på åtta olika buteljeringar. Fortfarande säljer jag också en del bulkviner lokalt, till restauranger och enskilda.

Idag har jag åtta hektar terasserade vingårdar som är utspridda på olika håll i byn. De ligger på 2 - 300 m ö h. Jag odlar picolit, verduzzo, cabernet franc, schioppettino, refosco dal peduncolo rosso, friulano och ribolla gialla. Druvor som odlats i regionen sedan länge. Klimatet här ger ganska lätta viner och det är så jag vill ha det. Jag anser att viner ska spegla sitt ursprung och har lite svårt för de "muskelviner" som en del producenter göra på t ex schioppettino. Jag vill inte att den som provat ska tänka "Aha, ett av Marco Saras viner" utan att han eller hon ska tänka på platsen. Mina vita viner lagrar jag på ståltank. Klimtatet och jordmånen gör att aromerna inte blir så storslagna som på många andra håll. Jag använder enbart naturjäst vilket också bidrar till återhållsamheten. Till de röda använder jag begagnade, neutrala barriquer"




Om jag ska lägga till några personliga kommentarer till Marcos presentation så måste jag först säga att det var en fantastiskt trevlig provning tillsammans med Marco Sara och hans danske importör Fabio Simoncini från Cibi&Vini. Under kvällen provade vi samtliga av Marcos åtta viner, med och utan mat. Jag är väldigt förtjust i Markos viner rakt över hela linjen. De söta är naturligtvis de mest spektakulära. Picoliten ett elegant meditationsvin som också fungerar perfekt till nötter, milda eller mellanlagrade ostar och småkakor. Verduzzon är mera kraftfull och är god till lagrade, smakrika ostar.

Marcos Ribolla Gialla är enkel med dämpade aromer. Anspråkslöst och ödmjukt i framtoningen, lätt, ren smak med tydliga mineraltoner och bra syra. Ingen showstopper men ett väldigt bra matvin. Det samma gäller för den ståltankslagrade friulanon. Kraftigare än det föregående vinet men ändå förhållandevis lätt för druvsorten. Erba Alta är också gjort på friulano men här är 30% av druvorna botrytiserade och vinet har lagrats ett år på neutrala barriquer. Ett betydligt mera komplext vin med större kropp. Riktigt bra och spännande vin som jag gärna återkommer till om ett par år.

Det var väldigt kul att få prova Marco Saras schioppettino. En väldigt begränsad produktion som tyvärr är slutsåld sedan länge, Marko hade vänligheten att plocka med sig de sex sista flaskorna till provningen. En av de lättaste och mest eleganta schioppettini jag provat. 12 dagars skalkontakt, ett år på begagnade barriquer. Sirlig doft, pepprig, grön paprika, viol och röda bär. Smaken lätt och mjuk men med intensitet. Ett vin man verkligen vill ha ett glas till av. Cabernet franc var det första av Marcos röda jag provade och det jag har druckit mest av. Väldigt druvtypiskt med lite grön paprika, lätt blommighet och röda bär. Också detta mjukt och relativt lätt med bra matvänlig syra. Marcos refosco är det kraftigaste av de tre röda. Här finns stoppning för några års lagring. Rustikt med mörka bär, lite jordigt, kryddigt och en touch blodapelsin. Smaken ungdomlig med mycket frukt, syra och distinkta tanniner. Stod upp väl mot en gräddig älggryta med svamp och stekt brysselkål.

Efter maten provades Marcos viner med ostar från Ebbesons Gårdsmejeri. Camilla Ebbesson prenterade tre ostar ur sitt sortiment. En mild vitmögelost, en kraftfull blåmögelost och en lagrad hårdost. Alla tre gedigna och smakfulla hantverksprodukter. Missa inte gårdsbutiken om du har vägarna förbi Möllhult. Hårdosten fungerade fantastiskt bra till picolit och blåmögelosten gjorde sig väl till verduzzon. Otroligt kul möte mellan två duktiga mathantverkare.





45 gäster, 280 IKEA-glas och en jävla massa disk.





onsdag 19 november 2014

Friulano On Tour 2014

Under förra årets Friulano On Tour-evenemang i Köpenhamn slogs jag av bredden och mångfalden i utbudet. När jag försöker inta ett helikopterperspektiv på årets upplaga är det en liknande bild som avtecknar sig men den är inte odelat positiv. Dels konstaterar jag att det är färre producenter som deltar och att egentligen inget av de riktigt tunga namnen är där. Det är väl i och för sig inte så bekymmersamt. Mer oroande då att inte hitta några pigga ungdomar, någon som vill, vågar och kan utmana bilden av vad ett vin från Friulien kan vara. Dagen bjöd på alltför många "forudsigelige og interventionistiska"* viner från den trygga mittfåran. Väldigt få dåliga viner men ännu färre riktigt intressanta. Det är inte utan att dagen lämnar en viss oro över utvecklingen i Friuli-Venezia Giulia. Det är också lite talande att en av Friuliens mer intressanta unga producenter, Marco Sara, råkar vara i Köpenhamn samtidigt men hällde sina viner i andra sammanhang...(och dök upp i Ängelholm dagen efter. Men det är en annan historia). Bekymmersamt om arrangören Ersa (Agenzia Regionale Per Lo Sviluppo Rurale) inte lyckas förmedla en bättre bild av regionen. Ännu mer bekymmersamt om startfältet rättvist speglar situationen i regionen.





Nåväl, låt oss nu för en stund fokusera på vad som faktiskt var positivt och det var trots allt en hel del. Det absolut roligaste var utan tvekan Aquila del Torre, en relativt ny, ekologisk producent från Savorgnano del Torre. De jobbar ambitiöst med att göra terroirdrivna viner från ett nordligt, svalt läge på relativt hög höjd. Låga uttag, naturjäst och en del gamla stockar. Man har två produktlinjer. Vini AT  kommer från yngre stockar och lagras på ståltank. Cru-vinerna kommer från äldre stockar och lagras på fransk ek. Här provade jag en strålande 2013 At Friulano, frisk och fruktig doft, hög syra, mineralstinn smak och de där typiska mandeltonerna i avslutningen. 2013 Sauvignon Blanc är rätt stram och återhållsam i doften men ändå druvtypisk. Smaken superfrisk med riktig fräs i syrorna och fina mineraltoner. Ännu bättre är 2011 Vit Dai Maz, en sauvignon som jästs och lagrats på barrique. Här finns samma komponenter men med extra djup och komplextitet. 2011 Oasi är något så ovanligt som en (nästan) torr picolit. Elegant, blommig doft med snygga citrustoner. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Lite dessertvins toner trots att vinet är nästintill torrt och har frisk syra. Spännande vin som jag gärna skulle ha ägnat mycket mer tid åt. Jag provade bara ett rött men 2011 At Refosco skulle förmodligen framkalla gillande smackningar hos de som läser Billigt Vin. Jäst på stål och lagrad på betong bjuder vinet på ren, rak och rättfram refosco. Fruktigt, kryddigt med friska syror och distinkta tanniner. Märkligt att det varken finns dansk eller svensk importör för här har vi en producent som gör allt rätt och har framtiden för sig. Jag återkommer till vinerna och producenten i en lite mer djupgående post.




Ronc Sorelis viner har jag provat ingående vid flera tillfällen. Det är kanske inte de mest spektakulära vinerna på marknaden utan snarare väldigt gedigna bruksviner, viner som inte gör sig till men som alltid levererar. Viner skapade för matbordet snarare än för provningar. Nästan bara varietalviner som är både druv- och ursprungstypiska. Här hällde ägaren Flavio Schiratti en väldigt frisk 2012 Pinot Grigio Ramato dei Melograni. Kopparröd, kryddig och mycket frisk. Kul vin, skalmacererat för nybörjare. Här provade jag även dagens bästa friulano, 2011 Friulano delle Robinie, klassiskt guldgul med aromer av äpplen och mandel. Stor, rund smak, fylligt och med för druvsorten ovanligt frisk syra. 2009 Schioppettino di Prepotto är transparent röd med klassisk pepprighet, paprika, kryddor och körsbär. Ganska mjuk, medelfyllig smak med bra struktur och längd. Strålande bra schioppettino. Alla tre vinerna finns faktiskt numera tillgängliga via systembolaget via Samott Konsult, dessvärre bara i Västra Götaland.


Ännu mer exklusiv distribution har Il Roncal. Vinerna finns bara tillgängliga på systembolaget i sydsmåländska Markaryd. Importören Anders Karlsson och hans Hydmar AB importerar även Castello di Arcanos viner som verkligen är värda att provas, inte minst deras osvavlade refosco. Borde finnas på varje hipp naturvinsbar i Stockholm med självaktning. I Köpenhamn finns de sedan länge  Men nu var det ju Il Roncal som skulle provas. Återigen en serie habila viner där tre röda utgör de mest intressanta. Och de är intressanta på många sätt. Dels för att de görs på inhemska druvor men lika mycket för stilen. Här är tre klassiska italienska finviner. Så mycket nittiotal att de borde k-märkas och lika otidsenliga som slottsstek med brun sås. Och lika goda. Tre kraftfulla, fruktiga och maffiga viner som är internationella i stilen men med den friulanska identiteten intakt. Särskilt Pignolo med fyra år på franska barriquer är ett spektakulärt vin med massor av mörk frukt, rejäl struktur och silkiga tanniner. Känns som att jag borde provat de vita också.



Bara en Carsoproducent var med på årets provning och det var föga förvånande Castelvecchio, den  största i området. Inte så spännande kanske men pålitlig och rejäl. Det vita gjorde inte så värst mycket väsen av sig men jag gillade deras terrano/cabernet-blandning Turmino, lite mer domisticerad jämfört med en druren Carso-terrano men med betoning på lite. Producentens representant förklarade att man bara sålde sin rena terrano lokalt. Synd, för det är deras mest intressanta vin och jag tycker att inställningen vittnar om att man inte har riktigt koll på vad som efterfrågas på marknaden idag.




Då tror jag mer på den linjen som tillställningens gladaste utställare kör. Primosic gör en serie bra men inte spektakulära druvrena Collio-viner och sedan två specialviner som verkligen sticker ut. 2009 Klin är en superwhite av klassiskt snitt. En blandning av ribolla gialla, chardonnay, friulano och sauvigon som lagrats på franska barriquer. Rik, lyxig doft med tropisk frukt, honung och nygräddat pajskal. Smaken är rik, extravagant och fyllig med friska syror, mineraler och lång eftersmak.
2009 Ribolla di Oslavia Riserva är ett exempel på vad jag tror är vägen framåt för Friuli-Venezia Giulia. Ribolla Gialla har stark koppling till byn Oslavia och odlarna där har kommit överens om ett lokalt regelverk för att få använda beteckningen Ribolla di Oslavia. Viss skalkontakt och lagring på stora fat. Primosics variant tillhör de mera tillgängliga med någar veckaors maceration. Resultatet är ett orangevin med doft av mogna stenfrukter, honung och mineraler. Fyllig smak med perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner. Ett av dagens absolut bästa viner.

Till sist så var det väldigt kul att få prova Isidoro Polencics viner. En klassisk Collio-producent som inte tillhör de riktiga storfräsarna men ändå levererar väldigt bra och pålitliga viner. Nästan bara varietalviner, nästan bara ståltank. Rena, klassiska Collio-viner av väldigt hög kvalité. Deras 2012 Friulano, där 20% av druvorna lagrats på ek, är ett riktigt bra exempel på vad som går att åstadkomma druvan, fruktigt, fylligt och med fin balans. Men som sagt, det är bra grejer över hela linjen.

En på många sätt kul och givande dag. Många bra viner, många kul möten. Ändå lämnar jag provningen med en känsla av att det var ett missat tillfälle. Trots allt så vet jag att regionen kan så väldigt mycket bättre än såhär. Bekymmersamt också att man inte verkar ha särskilt bra koll på vad det är marknaden efterfrågar. Till sist, en bekännelse. Jag håller på att utveckla en vurm för barriquelagrad merlot. Det fanns många bra exempel under dagen. Men det tar vi en annan gång.

*begrepp lånat av Piu Rosso-Niels