fredag 5 februari 2016

2009 Clot de L'Oum Carignan Novo


Visst är vinvärlden märklig. Det här vinet har jag avverkat ett par lådor av. Haft med det till vinbloggarsammankomster och på provningar. Det har alltid blivit mer än uppskattat. Samma sak när jag haft gäster, vinnördar eller inte, vinet har alltid gått hem. Det är inte särskilt dyrt och går faktiskt fortfarande att få tag på, färdiglagrat och allt. Likväl verkar det inte vara någon mer än jag som dricker det.

2009 Carignan Novo är gjort på druvor från mer än 50 år gamla stockar. Vinmarkerna ligger på mer än 500 meters höjd och uttaget är löjligt lågt. Producenten Clot de L'Oum arbetar biodynamiskt, kör med naturlig jäst och filtrerar inte. Vinet lagras på gamla barriquer. Det har en tät mörkröd färg. Doften är frisk och ungdomlig med röd och mörk bärfrukt i centrum, en del lakrits och mineraler. Smaken är ganska fyllig med generös frukt, bra syra och tanniner som slipats ned en del sedan senaste smakprovet. Känns som att vinet är inne i en perfekt fas nu. Rimliga 12% alkohol gör att man gärna tar ytterligare ett glas och trots att det här inte är något klassiskt klunkarvin så försvinner en flaska snabbt.

Finns hos Emile Vin för 135 DKK och jag utfärdar en stark köprekommendation.

onsdag 3 februari 2016

2014 Tetramythos Black of Kalavryta Nature


Den aspekt som fascinerar mig allra mest hos de bästa grekiska vinerna gjorda på inhemska druvor är hur de på något sätt känns både bekanta och lite främmande. Druvor som xinomavro och assyrtiko kan ge associationer till mera bekanta druvsorter samtidigt som de i händerna på en skicklig producent också har ett helt eget uttryck. Kanske kan man beskriva dem som precis lagom annorlunda, befinnande sig i en position där det uppstår en fördjupad upplevelse. Inte så annorlunda att det stör, inte så invant att det blir tråkigt utan det håller sig precis i den där zonen där vi kan göra nya upptäckter.

2014 Tetramythos Black of Kalavryta får mig till en början att tänka på pinot noir och gamay. Doften bjuder på varma jordgubbar, körsbär, kryddighet och sötlakrits. Smaken är ganska lätt och mjuk med ungdomlig frukt. Aromerna går igen. Söt frukt och frisk syra ger associationer till Taveners Fruit Drops, den där lilafärgande varianten, i avslutningen. Fjäderlätta tanniner. Det här är verkligen inbjudande gott och farligt lättdrucket. Rätt snart efter öppnandet infinner sig Lack of Kalvaryta, ett allvarligt bristtillstånd.

Ett helt avväpnande charmigt vardagsvin som har den där lilla extra twisten som gör det till något mer än "bara" en utmärkt matakompanjetör

Oinofilia säljer för 135 DKK.

måndag 1 februari 2016

2014 Francesco Cirelli Montepulciano d'Abruzzo Amphora


Azienda Agricola Cirelli är väl precis en sådan där livsmedelsproducent som enligt danska forskare inte alls är bra, varken för miljön eller för oss konsumenter. Ni vet, de håller frigående djur, bedriver diversifierad odling med bl a spannmål, oliver och frukt. Och, de besprutar inte. Det finns en vinproduktion också med en stor andel gamla stockar. Rätt oväsentligt förmodligen då danska forskare inte har funnit någon evidens för att sådana ger bättre vin...

Så, låt oss fokusera på vinproduktionen. Francesco Cirelli odlar trebbiano och montepulciano. Båda butelljeras i två versioner, en ståltankslagrad och en amforalagrad. Ikväll provade jag om den amforalagrade montepulcianon som jag först stiftade bekantskap med på förra måndagens 4 nyanser av Europa-provning. Vinet är mörkt och tätt i färgen. Doften bjuder på sirlig blommighet, körsbär, mörka plommon och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vinet känns det minsta tungt eller svårdrucket. Jättefin ungdomlig frukt som balanseras av pigga syror och greppiga tanniner. Ovetenskapligt gott.

Importeras av Bonden&Vinet och kan beställas via privatimport

söndag 31 januari 2016

2013 D'Angelo Aglianico del Vulture



Om man nu ska hitta något positivt med systembolaget så är det väl att det dyker upp ett och annat litet fynd i sortimentet (eller SUPERFYND som Boxtoppen utsett det här vinet till...). 2013 D'Angelo Aglianco del Vulture är ett sådant exempel. För ynka 89 kronor får man ett riktigt bra arkketypiskt italienskt rödtjut. Doften bjuder på mörka bär, tobak, läder, kryddor och mineraler.  Smaken är verkligen frisk med hög syra och distinkta tanniner. Förträffligt matvin redan nu som verkligen är allround. Skulle kunna tänka mig att dricka detta till det mesta som inte är vattenlevande. Kommer att bli ännu bättre om något år.

torsdag 28 januari 2016

2014 De Fermo Montepulciano D'Abruzzo Concrete


Här kommer ytterligare ett namn att lägga till listan över montepulcianoproducenter att prova. Där finns ju redan giganterna Emidio Pepe och Valentini, sedan har vi Aurora-koperativet och naturligtvis Stefano Cirelli. Nicoletta de Fermo försvarar väl sin plats i den illustra skaran.

Vi har att göra med en rätt ny biodynamisk producent som håller till i Valentini-land, i byn Loreto Apruntino. Odlingarna ligger på ungefär 300 meters höjd. På 17 hektar odlar man chardonnay, pecorino och montepulciano. Källararbetet är föredömligt återhållsamt. Man arbetar med naturjäst och buteljerar ofiltrerat. Av den montepulciano gör man tre olika buteljeringar, en Cerasuolo (rosévarianten av montepulciano) som fått tre glas av Gambero Rosso två år i rad, en bottilagard variant och så då kvällens vin.

2014 Concrete är det senaste tillskottet i Nicoletta de Fermos sortiment. Som framgår av namnet så är den lagrad på cementtank. Concrete  är relativt lätt för att vara en montepulciano. Druvorna skördas en vecka tidigare än de som används till den bottilagrade varianten och macereras i fem dagar. Doften är ungdomligt pigg och fruktdriven. Rak, okomplicerad och rustik. Smaken fungerar på precis samma sätt. Öppen, tillgänglig med bra syror och lätta men ändå tydliga tanniner.

Ett enkelt men på inget sätt simpelt vin. Finns hos Terroiristen i Köpenhamn.

tisdag 26 januari 2016

Fyra nyanser av Europa

Igår hölls en provning i Malmö på temat "Fyra nyanser av Europa". Det kan ju tyckas vara ett lite pretentiöst anslag men är det något jag saknar i vinvärlden så är det nog just pretentioner. Nåväl, på plats var fyra små och entusiastiska importörer av europeiskt vin och de hällde ett urval viner ur sina respektive sortiment. Utöver det europeiska temat fanns en andra röda trådar som handlade om hantverksviner, lokal druvor, terroirviner, ekologi, biodynamik och naturliga viner.

Av de fyra importörerna är Armanos den med det mest konventionella utbudet. Man fokuserar nästan helt på kroatiska viner och visar upp ett sortiment av habila och välgjorda viner. Roxanich är producenten som verkligen sticker ut med ett par spännande röda cuvéer och två helt fantastiska orangeviner som som macererats i 100 dagar och lagrats tre år på fat.

Allra mest gillade jag Roxanichs druvrena chardonnay, 2009 Milva. Typisk orangevinsnäsa med stort djup, fylligt med mycket frukt, riktigt fin syra och rejäl struktur. Riktigt bra nu men byggt för lång lagring. Även den röda 2011 Porco Rosso, en blandning av borgonjo, cabernet sauvignon och refosco som lagrats två och ett halvt år på ståltank var ett kul vin. Såväl etikett som doft talar om ett lättdrucket klunkarvin men Porco Rosso är både fylligt och välstrukturerat. Ren fin frukt, lite rustikt och massor av charm.

Winewaves drivs av Pontus Lindqvist och är specialiserat på hantverksviner från "det andra europa", mest centraleuropeiska viner gjorda en bit från allfarvägarna. Under gårdagen hällde Pontus viner från Schweiz, Ungern och Slovakien. Allt var intressant och särskilt kul var det att få återknyta och fördjupa bekantskapen med Strekov. Båda de röda och de vita/orangea tilltalade och det som stack ut mest var NV Porta #2, en cuvée som blandar både druvor, vinifieringstekniker och årgångar. Gjort på delvis macererade druvor. Ett fascinerande och mycket komplext kontemplationnsvin. Ett annat av Winewaves viner som fångade min uppmärksamhet var Royal Somlós 2009 J-Juhfark. En minimal produktion med delvis botrytiserade druvor som fått jäsa ut till ett helt torrt vin. Stor, spännande doft och kraftfull smak med stort djup.




Bonden och Vinet var den av importörerna som hade flest viner med sig. Daniel Petersson fokuserar nästan helt på naturliga viner från Frankrike och Italien. En del viner av mer klassiskt snitt och annat hamnar lång ute på vänsterytterposition. Här fanns så mycket intressant att prova att jag nästan gick vilse, missade massor men fann tillräckligt för att vara mäktigt imponerad av vad Daniel hittat fram till. Här finns till exempel Stefano Cirellis jättefina amforalagrade  2014 Montepulciano. Ren, fin frukt, kraftfull utan att kännas tung eller överlastad. Även det ståltankslagrade mindre syskonet var väldigt tilltalande i en lite lättare stil.

Jag föll också för två charmerande beaujolaiser från Damien Coqulet där 2013 Chiroubles tilltalade mig allra mest med fantastiskt fin jordgubbs/körsbärsfrukt och massor av mineraler.




Oinofilias viner behöver väl knappast någon närmre presentation för den som läst Billigt Vin med något slags regelbundenhet. Maria Warming Brink Tsalapatis importerar grekiska hantverksviner och jag hade provat ganska många av vinerna redan tidigare. Likväl var det en nyttig och väldigt intressant upplevelse att få möjlighet att prova xinomavro i alla möjliga skepnader och framtoningar, från vitt mousserande enligt champagnemetoden via kraftfulla nebbioloutmanare till ett botrytiserat dessertvin. En upplevelse som ytterligare fördjupade min fascination för druvan.

Ett vin jag inte provat tidigare var Tatsis cuvée på negoska och xinomavro från 2011 som är ett verkligt kraftpaket. Frukten från negoskan och syra och struktur från xinomavro. Tufft och matkrävande nu men kommer garanterat att utvecklas positivt under många år framöver. Det var också en verklig ynnest att få prova 2004 Tatsis Sweet ett one-off vin som alltså är gjort på botrytiserad xinomavro. Torkad frukt, särskilt sviskon, sött utan att bli kletigt med balanserande syra. Kontemplationsvin eller en dessert i sig själv.

Kul också att få smaka Domaine Karanikas assyrtiko, en helt annan upplevelse än de strama mineraliska vinerna från Hatzidakis och Santorini. Karanikas assyrtiko är rundare, vänligare med tropisk frukt som packar in syrorna. Väldigt tillgängligt och lättgillat vitt.

Det gavs också möjlighet att prova olivoljor. Bonden&Vinet hade en riktigt fin, gräsig, pepprig och fruktig variant medan danska importören Kouti
bjöd på tre balanserande och eleganta oljor. Alla verkligen värda att prövas höll jag på att skriva men de ska såklart inte prövas utan njutas i stora mängder. Gott, hälsosamt och allmänt stärkande.

Tja, där har ni några intryck från en kul, intressant och lite utmanade dag. Kan inte låta bli att tänka på vilken fullständigt absurd situation vi befinner oss i. Här har vi alltså en uppsjö ytterst intressanta viner som knappt är tillgängliga för vanliga konsumenter. Något finns i beställningssortimentet, annat som privatimport men det mesta går till restauranger och vinbarer. Att vi kommer att slippa ifrån systembolagets detaljmonopol är inget jag längre vågar hoppas på men om man åtminstone gick ifrån den extremt centraliserade toppstyrningen hade saker kunnat förbättras i positiv riktning. Tänk om en pigg och vaken butikschef fått möjlighet att plocka in intressanta viner och faktiskt skapa en riktig vinbutik.



Lessrof var också där och inspirerades till ett blogginlägg



lördag 23 januari 2016

2010 Skerk Vitovska

Det här vinet blir en nyttig påminnelse om varför det här med vin aldrig upphör att fascinera mig. Den lilla byn Prepotto ligger precis kanten av kalkstensplatån Carso. Jag tror att det finns fyra odlare i byn, tre av dem får räknas som ytterst välrenommerade. De odlar ungefär samma druvor, deras vingårdar ligger på stenkasts avstånd från varandra och givetvis har var och en en helt distinkt egen stil. Vi  har Edi Kante som kör klassisk vinifiering (med en del egensinniga inslag) medan Benjamin Zidraich tillhör orangevinspionjärerna. Dit får man väl även räkna Sandi Skerk men jag upplever hans viner som lättare i stilen och kanske inte fullt så orangea som Zidarich. Släktskapet mellan de tre producenternas finns där och är tydligt men deras olika personligheter är distinkt olika.

Sandi Skerk kör med rätt korta macerationstider, 7 - 14 dagar och hans viner kännetecknas av elegans och tillgänglighet snarare än djup och kraft. De är inte sådär omedelbart spektakulära utan snarare eftertänksamma och finstämda. De behöver tid och uppmärksamhet, och är förmodligen inte viner som gör sig i stora provningssammanhang.

2010 Vitovska är guldgult i färgen och inte det minsta orange. Som med så många andra macererade vitviner så behöver det här vinet rejält med tid för att riktigt komma till sin rätt. Det är absolut inget som behöver vädras bort men när jag dricker det över tre dagar så är det klart bäst sista dagen. Doften ger earl grey, aprikos, apelsinskal och en lätt kryddighet. Den typiska, nästan lite salta Carso-minraliteten finn såklart där också. Det går från en relativt lätt doft första dagen till att utveckla allt mer djup.

Smaken är väldigt, ren lätt och uppfriskande. Det här till en början som ett stort, vackert men lite kalt och omöblerat rum. Ett rum som efterhand möbleras och blir allt mer gemytligt. Hela tiden finns det dock rejält med rymd och utrymme. De flesta aromerna går igen i smaken. Kryddor, aprikos o citrus som minglar med bra syra, fjäderlätta tanniner och salt mineralitet.

Det här är väldigt, väldigt bra och även om det är  tillgängligt just nu så är det samtidigt ungt och har framtiden för sig. Tror att det är 2012 som är aktuell årgång på marknaden. Och just det, jag höll på att glömma... Balans