söndag 31 augusti 2008

2006 Viviani Valpolicella Classico

SB's utbud av viner från Valpolicella utgör ett slags omvänd pyramid. Massor av Amarone och Ripasso-viner men nästan ingen bas-Valpolicella. Naturligtvis har detta med den stora popularitet de två förstnämda varianterna rönt. Tyvärr tror jag också att det råder en missupfattning om att de två kraftigare varianterna också är av högra kvalité, vilket inte alltid är fallet. Vanlig Valpolicella, särskilt om den odlats i Classico-zonen, är ofta ett förtjusande och väldigt användbart matvin, som gjort för pizza och inte alltför smakrika pastarätter.

Producenten Viviani har sina odlingar i närheten av Negrar, en bit norr om Verona, granngårds med legendarer som Quintarelli och Dal Forno. På sina sex hektar gör man tvåValpolicella Classico varav en ripasso, en recioto och två amarone. Sedan en tid tillbaka har man arbetat hårt och målinriktat med att minimera användandet av artificiella medel i sitt jordbruk. M a o minimal användning av konstgödning och bekämpningsmedel. Målet är att bli helt ekologiska. De enda av Vivianis viner som tagits in till Sverige är några lådor amarone med prestigevinet Casa Dei Bepi i spetsen. Ikväll dricker jag det Vivianis mest prestigelösa vin, deras enklaste Valpolicella Classico och önskar att fler fick möjlighet till den upplevelsen.

Vinet är en klassisk blandning på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. Det är genomskinligt med klar rubinröd färg. Doften är så typiskt Valpolicella med massor av friska körsbär och mandel. Inte så komplext kanske men vänligt och inbjudande. Smaken är knappt medelfyllig, mycket frisk med riktigt bra och matvänlig syra. Körsbären och mandeln går igen. Här finns också en typisk lätt bitterhet som tillsammans med syran påminner lite om lingon. Alkoholhalten ligger på föredömliga 12% och vinet kostade c a 7 euro i en lokal affär.

I och med detta inlägg blir det ånyo en paus från irrfärderna. Jag kommer att koncentrera mig på viner från Friulien och Slovenien, kanske med ett par korta avstickare till Piemonte, Venetien och Köpenhamn.

fredag 29 augusti 2008

2006 Tim Adams Riesling

Första gången jag provade Tim Adams Riesling förflyttades jag direkt till Tyskland. Efter att ha identifierat vinet som en riesling var jag benhårt tvärsäker på att det handlade om ett tyskt vin. Även i kväll transporterar mig detta australiensiska vin till Tyskland. Inte till något idylliskt vinberg. Nej, vinet, eller snarare vinets doft, för mig till en rastplats längs autobahn. Petroleumdoften finns där men den doftar spillolja snarare än cykelkällare. Lägg till lite vägdamm, skiffer och andra mineraler samt en del bränt gummi. Som att stå i avgaserna bredvid en fortfarande varm, nedsliten polsk långtradare. Låter det oangenämt ? Jag gillar det. Snacka om karaktär.

Smaken är inte heller den på något sätt insmickrande. Vinet är rent och stramt. Ingen tutti frutti eller piggelin här inte. Nej, vinet bjuder på en del citrus, mer mineraler och en knivskarp syra. Att dricka vinet på egen hand är nästan smärtsamt men till en kokt lax med hollandaise var det perfekt. Ett mycket bra matvin.

Årgång 2006 som jag drack är slutsåld men 07:an var med i augustisläppet finns fortfarande att köpa. Jag har ingen erfarenhet av att lagra skruvkorksviner men Tim Adams riesling borde vinna på några år i källaren

torsdag 28 augusti 2008

2003 Pio Cesare Barolo Ornate

Häromkvällen fick jag möjlighet att prova några viner blint. Deltagarna fick veta att ett av vinerna var av avsevärt högre kvalité än de övriga och följdaktligen avsevärt dyrare. Det tog inte många sekunder att identifiera hermelinen bland katterna. Ur ett av glasen strömmade en doft som stal showen totalt och gjorde att vi direkt tappade intresset för de övriga vinerna.

Färgen på vinet i det "dyra" glaset var nästan ogenomskinligt mörkrött tegelfärgad med en viss dragning åt brunorange i kanterna. Doften tog nästan andan ur mig. Här fanns så många olika element att girigt suga i sig. Hallon, rosor och en märklig doft som fick mig att tänka på svamp och multna löv var det första jag noterade, sedan vanilj och kaffe från de rostade faten. Det fanns också något som drog åt det mörka hållet, tjära och lakrits. Verkligen en fröjd att sitta och nosa på. Smaken var lika intensiv den med massiv frukt och frisk syra. Vinet var såklart extremt fylligt och hade massor med riktigt fina tanniner. Strävt men inte på något sätt brutalt. Eftersmaken tycktes oändlig.

Trots allt detta så blev jag inte helt såld. Initialt blev jag såklart förförd av allt som pågick men när jag började reflektera över hur jag uppfattade vinet så dök andra tankar upp Jag tyckte att eken dominerade alltför kraftigt på bekostnad av det genuint piemontesiska . Efter en stund kändes vaniljen nästan kväljande och trängde undan den riktiga nebbiolo-karaktären. Ett extremt imponerande vinbygge som inte funkar för mig. Hade det handlat om musik så skulle jag kallat det för överproducerat.

Samtidigt får mitt omdöme tas för vad det är. Min erfarenhet av viner i 500kronorsklassen är extremt begränsad och jag kan heller inte riktigt bedöma hur detta väldigt unga vin kommer att utvecklas. Jag gissar dock att vaniljen kommer att fortsätta dominera och då passar jag.

måndag 25 augusti 2008

Prosecco och köttbullar

En serie förvecklingar, missförstånd och hänsyn till diverse sociala konventioner ledde till en av årets på pappret märkligaste mat - vinmatchningar. Eller kanske jag borde skriva missmatchningar. Åtminstone på pappret. För i verkligheten så funkade det faktiskt riktigt bra med kötbullar, mos på mandelpotatis, gräddsås, vaxbönor och rårörda lingon till en flaska Solatio Prosecco di Valdobbiandene från producenten Alterive.

Vinet är, som sig bör, mycket ljust med de minsta av små bubblor. Det är nästan helt stilla, eller tranquila som det heter i prosecco sammanhang, med bara en lätt, knappt förnimbar sprits. Det doftar som jag minns att Merry fruktsoda doftade. Friskt, allmänfruktigt, druvigt och lite sött. Smaken är däremot helt torr, med distinkt syra och mera frisk tutti fruktighet. Jag vet inte om det är rätt ord i sammanhanget men jag uppfattar vinet som väldigt rent, stramt och distinkt för att vara en prosecco. Mot slutet kommer också en viss bitterhet som blir en perfekt pendang till de rårörda lingonen. Oerhört läskande lättdrucket och försvinnande gott på ett förtjusande okomplicerat sätt. Flaskan var tom i ett huj. En ljum semesterkväll i bersån hade det lätt kunnat poppas flera korkar. Just nu känner jag mig rätt nöjd med att min leverans dök upp två månader försent. I annat fall hade nog lagret varit tomt nu

söndag 24 augusti 2008

2006 Castello del Poggio

Nej, det blev inget OS-guld och därmed inget tillfälle att korka upp något bubbel. Istället en slö söndagseftermiddag framför tv:n med avslutningsceremoni och - så småningom - Bo Hagströms Solens mat. Vanligtvis välunderrättad källa gör gällande att sagde Bo är en manschauvinistisk svinpäls, men hans strövtåg i Italiens mer undanskymda räjonger får det alltid att vattnas i munnen på mig. De program jag sett på senaste tiden handlar nästan uteslutande om kvinnor som driver olika rörelser med kulinarisk anknytning. Den här gången hälsar han på mor och dotter någonstans i Toscana, ett strävsamt par som driver en agricultura och är i stort sett självförsörjande på grönsaker, kött, olja och vin. Vinodlingen baseras på lokala druvor, föga kända utanför det närmaste grannskapet. Först var besökarna på cantinan skeptiska - och damerna gör också klassisk chianti på sangoviese för att anpassa sig till marknadens krav - men nu har deras mer speciella viner även de blivit en försäljningsframgång.

Modern botaniserar bland grönsakerna, kelar med en favoritkanin som snart ska halstras i den vedeldade ugn där det mesta av maten lagas till och utbrister gång på gång i ett uttryck som översätts med: "Naturen - det är grejer det!". Det framgick inte om de båda kvinnorna känner till slow food-rörelsen, men de lever och verkar verkligen i dess anda som så många av de kvinnor Hagström letar upp.

Vi äter spaghetti med köttfärssås och dricker en barbera från Piemonte, 2006 Castello del Poggio (nr 96316). En trevlig bekantskap, som ett flertal andra bloggare - bland annat Finare Vinare - har rapporterat om. Jag hade inte tid att lufta så länge, men hällde vinet i en skål medan såsen puttrade och pastan koktes. Möttes sedan av kryddiga dofter och ett saftigt vin som smakade av körsbär, lingon, hallon och lakrits. Mycket vin för pengarna och alldeles utmärkt till maten, sammantaget är det läge att bunkra upp med några flaskor till att ha i beredskap inför hösten.

Så en rättelse: jag skrev för ett tag sedan att Monti Garbi 2004 eventuellt går att hitta fortfarande, men det var ju förstås alldeles fel. Istället får man vara glad om man hittar några 2005:or, ty 2006:an har redan kommit på Bolagets hyllor. Dessa årgångar vet jag inget om, däremot att de futtigt få flaskor av 2004:an som är kvar i källaren ska vårdas ömt. Och att tiden går väldigt fort.

2006 Inama Carmenere Piu'

Gårdagens Soave följs upp av en röd variant från samme producent, Inama. Till 2006 Carmenere Piu' har druvorna hämtats från Colli Berici, ett område en bit öster om Soave Classico-zonen eller strax söder om Vicenza. Inamas vingård i Colli Berici ligger i ett område med mycket järnrik lerjord. Här har man odlat franska druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Carmenere sedan 1800-talet, den sistnämnda av någon anledning ofta förväxlad med Cabernet Franc.

Carmenere är huvuddruvan i kvällens vin men som namnet antyder finns det mer. Mer innebär mer precis Raboso Veronese och Merlot, oklart i vilka mängder. Vinet är varmt mörkrött med blålila kanter. Doften är rätt udda och spännande. Jag hittar en del animaliska drag, nystyckat fläsk. Jag noterar också lite rök, tjära och körsbär.

Smaken är häftig, ungdomlig och frisk. Det är rejält bett i den friska syran. Tydlig körsbärsfrukt och kanske lite slånbär. Mot slutet finns det mandeltoner och ett litet lätt bittert nyp. Riktigt gott, väldigt italienskt och väldigt mycket Venetien trots de franska druvsorterna. Till vinet åts en charktallrik med en färsk salami som bara kryddats med lite svartpeppar och salt, sedan vildsvinskorv, San Danieleskinka och sopressa Veneta. Vinet och maten var som gjorda för varandra. 2006 Inama Carmenere Piu' finns i beställningssortimentet.

fredag 22 augusti 2008

2007 Inama Soave Classico

Systembolagets politik med ett ordinarie sortiment gör att det ofta blir ett vin i taget som får representera ett distrikt eller en appellation. Barbaresco representeras av Voghera, Barolo av Fontanafredda och när det gäller Soave är det Ca'Rugate som blir både utgångspunkt och slutstation. Efter att ha läst kommentarerna till MSVins intressanta genomgång av 2006 Chianti Classico förstår jag att Brolio också har en sådan roll Min känsla är att det är till viner som dessa den vinintresserade vänder sig när han/hon ska röra sig utanför sina favoritområden. Inga dåliga exempel på något sätt men samtidigt känns det lite trist att det blivit så standardiserat. Tryggt, men inte så kul. Lite IKEA-känsla. I beställningssortimentet breddas perspektivet och för den som orkar finns det många spännande upptäckter att göra.

Inama är en rätt stor producent av kvalitets-Soave. Man gör ett par vingårdsbetecknade varianter och en standard Soave Classico som man producerar c a 150.000 flaskor av. I kväll dricker vi standard-varianten som finns i beställningssortimentet. Vinet är ljust halmfärgat och mycket aromatiskt. I doften trängs blommighet med inslag av salvia och rosmarin med citrus. Smaken är frisk med den lättaste av lätta antydningar till sprits. Mineraliteten är tydlig. Här finns mer citrus och en aning mandel mot slutet.

Vinet är 30 kr dyrare än Ca'Rugates vingårdsbetecknade Monte Fiorentine och kanske inte riktigt i samma klass. Jag tycker ändå att denna Soave Classico är intressant, kanske mest tack vare mineralerna, och väl värd att prova.

onsdag 20 augusti 2008

2007 Loimer Riesling

Domäne Wachau är en favoritproducent sedan länge, särskilt av grüner veltliner. Därför hade jag gärna skrivit att deras riesling i augusti-släppet (som provades här) är godare än 2007 Loimer Riesling (nr 99618) från Langenlois i Kamptal.

Nu går inte det, av den enkla anledningen att Loimer är bättre (till exakt samma pris). Färgen är blekgul och drar åt grönt. Doften har inledningsvis ett märkligt stråk av såpbubblor, men framför allt är det en blommigt grön arom av äpplen och citrusfrukter. Smaken är också full av äpplen och syrligt godis. Vinet har hög syra och bjuder på den där ungdomliga, eftersträvansvärda spritsigheten. Lite beska i avslutet men framför allt är det syran som långsamt ringer ut som ett rent gitarrackord. En riktigt bra riesling för många tillfällen, med eller utan mat. Utmärkt att dricka så här i sin knoppande ungdom, men bör gå att spara åtminstone till nästa sommar.

Tillägg dagen efter: när jag läser vad jag skrivit om Loimer respektive Domäne Wachaus rieslingar slår det mig hur platt det blir. Det är ju samma äpplen och syra och beska hit och dit. Vad är egentligen skillnaden, eftersom jag tycker det ena vinet är bättre än det andra? Bortom redovisningen av färg, doft, smak (som bara den är högst subjektiv) är det som avgör upplevelsen något annat, en mycket mer undflyende kvalitet som också är mycket svårare att beskriva i ord. Oftast kräver det en verbal associationsförmåga som ligger bortom min koncentration och skapelsekraft. Kanske behöver man hitta ett helt annat slags språk för att göra skillnader begripliga.

När det gäller de här två vinerna kanske man kan säga att det handlar om just koncentration och harmoni: medan Wachau-varianten spjälkas upp i sina beståndsdelar och blir just platt och kylig håller Loimer ihop sig och erbjuder därigenom en djupare och mer sammanhållet organisk upplevelse. Så då låter det som något slags kemi-experiment, vilket det ju förvisso på sitt sätt är.

tisdag 19 augusti 2008

Tillbaka i vardagen


Så är det åter vardag. Det gick fort att komma in i lunken. Väldigt fort. Redan i måndags hamnade jag i akut tidsbrist och kvällsmaten fick bli hämtmat hos kinesen. Förhoppningsvis blir det bättre när rutinerna sitter. Nåväl, till kinamat och OS-TV funkar det bäst med öl och gärna då en weissbier.

I måndags kväll blev det en amerikansk variant från kultbryggeriet Flying Dog . Weissbier funkar ju ofta väldigt bra till kryddstark asiatisk mat genom att den saknar beska och har en del exotiska aromer. In-Heat Wheat Hefe Weissen som det fullständiga namnet lyder är en något atypisk weisse. Färgen är klassiskt ljusdimmig. En rejält aromatisk öl där doften utöver klassisk skumbanan bjuder på kryddighet i form av nejlikor och god maltighet. Smaken följer aromerna rätt väl men här finns faktiskt en del beska som jag tycker gör denna weissbier lite extra intressant. Funkar utmärkt till maten och kanske allra bäst till en grön curry. Flying Dog importeras till Sverige genom Wicked Wine men kan enligt uppgift bara beställas som privatimport. Butiken på Scandlines färjeterminal i Helsingör brukar ha det mesta ur Flying Dogs sortiment

När jag hämtade den beställning som avslutar inlägget upptäckte jag till min stora glädje att det lokala systembolaget plockat hem några lådor av Oppigårds Late Summer Ale, som Trisse bloggat om r, och den fick bli kvällens nästa öl. Det första som slår mig är att Oppigårds verkar ha bytt material i sina halvlitersflaskor. De känns lite glattare, lättare och mera lättappade. Förmodligen också mera miljövänliga. Innehållet är hursomhelst lika högklassigt som vanligt. I den flaska som jag drack saknades ingenting. Jag uppfattar den som mycket torr och stram ale men visst finns frukten där. LSA smakar rätt bra, trots kraftig beska, till den asiatiska maten men är säkert bättre till kräftkalaset eller kroppkakorna.

Efter maten tvingade min nyfikenhet mig att öppna en Hercules Double IPA från amerikanska Great Divide. En kopparfärgad ale med riktigt fint skum. Doften bjuder på diverse citrusfrukter, aprikoser, maltig gräddkola, och en del animaliska toner. Häftigt, javisst men ingenting mot vad som väntar. Första smakvågen följer aromerna med tillägg av engelsk apelsinmarmelad med obscena mängder skalbitar. Sedan sköljs den undan av en massiv humlebeska som balanseras av frisk syrlighet. Eftersmaken (eller kanske rättare sagt efterbeskan) sitter kvar i en evighet. De dryga 9 % alkohol märks bara i form av en imponerande fyllighet. En verkligen mäktig ale men kanske saknas lite komplexitet. Väl värd att prova. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bröckhouse Epic Ipa och då drar Hercules det kortaste strået.

Riesling från Wachau

Innan regnet drabbar bersån den där aftonen härförleden, får jag ett infall och hämtar den gamla rieslingen från Domäne Wachau. Sedan införskaffandet har den legat ytterligare nästan ett år i källaren. Tanken var att vi skulle klämma den under den senaste extravaganzan, men annat kom emellan.

När vinet släpptes var det antagligen på sin topp, nu är det snudd på övertid för det. Särskilt i smaken märks det att det börjat sin nedstigning mot mörkare regioner sedan förra avsmakningen. Fortfarande är det ett mycket gott vin, som fått patina av sin respektabla ålder och där frukten och syran harmonierar väl. Eftersmaken är kortare än vad jag minns sedan sist och kanske finns tendenser till att strukturen börjar rämna i kanterna och spreta iväg åt olika håll.

Men doften visar inga tecken på att tackla av. När man rullar runt vinet i glaset och sedan sticker näsan i det möts man av en fet, oljigt syrlig arom - som att gå i ett vinterkallt litet rum där man glömt en låda med höstäpplen. Här finns också honung och petroleum. Här skulle jag kunna sitta länge och sniffa, något jag märker att jag kan göra samtidigt som jag äter ost och lyssnar på vad resten av sällskapet diskuterar. Simultankapacitet. Men snart kommer regnet och jag måste svepa glaset när evakueringen tar vid. Underbart är kort och det är bara att vänta och se om det blir fler sådana här skojiga släpp framöver.

Som ett slags referens har det lämpligt nog kommit en ny Domäne Wachau-riesling på bolaget, 2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg (nr 99594). Jag tycker det är hyfsat gott: äppelfriskt, torrt och syrligt med en framträdande beska i eftersmaken (något för dominerande för min smak för tillfället). Jämfört med gammelvinets bärnstensgula färg - som man gärna förlorar sig i - är det här blekt gult, vilket naturligtvis är i sin ordning och skvallrar om vinets ungdom. Jag tror jag kommer att gilla det mer om ett par år om det finns något kvar av det då. Om det skulle klara plus tjugofem år i källaren har jag ingen aning om. Det hade naturligtvis varit kul att ta reda på, men perspektivet svindlar. Mer realistiskt är att vänta två år och sedan - om vinet visar på gott mod och verkar trivas med att vila sig i form - testa någon flaska per år det kommande decenniet. Bara det kräver stort tålamod och en närmast omänsklig karaktär. Enda chansen är att köpa en massa andra trevliga viner så att man glömmer bort att man har detta liggande.

lördag 16 augusti 2008

2004 d'Arenberg The Galvo Garage


Efter en vecka i sommarstugan med rätt så blandat väder bjöd fredagskvällen på dryga tjugo graders värme, ingen vind och ett fantastiskt ljus. Perfekt väder för att avsluta semestern med en grillkväll. Till en tungt marinerad fläskfilé öppnades det enda medtagna grillvinet, 2004 The Galvo Garage från d'Arenberg.

Vinet är en australiensisk tolkning av bordeaux-blandningen, Cabernet Franc och Sauvignon, Petit Verdot och Merlot. Majoriteten av druvorna, men inte alla, kommer från McLaren Vale. Det är ett nästan kompakt mörkrött vin med vissa blå inslag. Doften är till en början lite knuten, luftningen glömdes bort, men det öppnar sig efter en tid i glaset. Ena dottern sa att det luktade drottningsylt vilket jag kan hålla med om. Bland mycket annat är nog bäst att tillägga. Här finns massor av svarta vinbär men också tjära, rök, vanilj och tobak. Ekfaten gör sig också rejält påminda.

Smaken är också intensiv. Jag skulle nog vilja kalla vinet överekat. Det är ju så klart en bedömningsfråga men visst är eken mycket framträdande. I smaken dominerar de svarta vinbären, lakritsen och svarta oliver. Vinet är mycket fylligt och fruktigt men håller ändå balansen hyggligt tack vare bra syra. Eftersmaken hänger kvar länge. När jag dricker ett glas andra dagen finns det en tydlig mintighet, kanske handlar det om eukalyptusen som många hittar i australienska cabernetviner.

Utan tvekan ett ambitiöst och välgjort vin men inte riktigt min grej. Längre. Jag misstänker att jag hade varit helt såld på The Galvo Garage för ett år sedan. Här är alla reglagen uppskruvade till elva och det blir bara för mycket av det goda. Ett glas varar förvånansvärt länge och det ger mig ingen lust att omedelbart fylla på glaset. Av de bordeauxblandningar jag druckit de senaste veckorna är nog detta det jag minst gärna skulle återvända till. Samtidigt måste jag erkänna att det funkade riktigt bra till fläskfilén.
Vinet köptes någon gång i våras då det ingick i det tillfälliga sortimentet. Jag vill minnas att det kostade c a 150 kr. Finns numera i annan årgång hos danska Erik Sörensen.

2007 Kiefer Rivaner Classic (Bersån revisited del II)

Näst ut i Weisswein-Parade den där kvällen med K & L i bersån - någonstans mellan det sista av hälleflundran och första biten ost - gav vi oss på en av augustis tillfälliga nyheter: 2007 Kiefer Rivaner Classic (nr 97620). Kronstam är glad för det och för 56 kronor är det ett bra köp som smakar mer än det kostar.
Rivaner, eller Müller-Thurgau, är ingen vanligt förekommande druva i våra glas och ej heller på bolaget. Black Tower är ett av få exempel, vilket kan verka avskräckande. Utan att ha några som helst belägg för det vågar jag anta att det här är ett mycket bättre vin i den trygga mittfåran, välgjort och generöst men inte vad man skulle kalla spännande. Passar för sällskapliga stunder med glatt samspråk eller mingelkalas.

fredag 15 augusti 2008

Ara Abrahamians OS-vrede...

...är stor och rättmätig. Han vrålar ut sin besvikelse efter att ha blivit bortdömd, han går runt i brottningsarenan som en frustrerad tjur. Alla andra är också upprörda, skriker och fäktar med armarna. När Abrahamian passerar skyltflickan – som sitter i sin vita dräkt på en stol och väntar – reser hon sig upp, höjer skylten och börjar värdigt skrida efter den ursinnige mannen. Hon har gått före honom in på arenan, aviserande den svenske brottarens ankomst. Hennes instruktion är att följa honom ut på samma sätt och det gör hon nu. I OS har man sina turer. Här, säger skylten, tågar Abrahamian ut. Fast det gör han inte: han går en bit, han slår med armarna, han vänder om och går mot domarbordet. Skyltflickan stannar upp, vänder sig halvhjärtat om med skylten och blir stående. Vart ska han egentligen ta vägen? Allt är upplöst i kaos. Det är ingen ordning på idrotten. Det är som en scen hämtad ur Asterix på Olympiaden.

Vad detta har med vin att göra? Inte mycket - alkohol och sport hör naturligtvis inte ihop. Möjligtvis kan man fundera på om Abrahamian skulle behöva ett glas kraftigt rödvin för att få ner blodtrycket. Man kan även grubbla över hur det ska gå för de 20 000 flaskor av det kinesiska rödtjutet Draksäl som Systemet tydligen tjackat upp sig på inför OS-starten. Det finns gott om det kvar i butikerna. Anders Fagerström i Sydis talar om doft av pjäxa och snipig syra, men ger en svag rekommendation att testa. Det lär jag inte göra. Kanske en bättre idé att ha en flaska av det där indiska bubblet Joie redo om Lassi Karonen övervinner sin förkylning och ror hem ett guld? Nej, den tycks ha sålt slut redan. Då får det väl bli prosecco, som vanligt.

Bersån revisited

En av K's många färdigheter är att blanda drinkar. På rak arm kan jag erinra mig en läskande mojito, en hälsobringande bloody mary och en mondän cosmopolitan. När K, L och lilla fröken H om aftonen 080808 landade i bersån medbringade denne ambulerande välgörare alla ingredienser för en tungskrynklande och läppbedövande dry martini - inklusive oliven, givetvis. Jag har vid tidigare tillfällen aldrig kunnat se denna ävjas storhet, men under K's varsamma handledning blev nu drajan ett sinnesvidgande preludium till en av årets sista kvällar i bersån.

Vi grillade hälleflundra, sedvanligt marinerad i olja, lime, koriander, vitlök och ingefära. Till maten en av Systemets tillfälliga augusti-nyheter: 2007 Vansha, en sydafrikansk blend från Paarl på chenin blanc, sauvignon blanc samt en skvätt viognier. Övervägande delen är chenin blanc, som här med emfas återkommer som aspirant på titeln som vit sommardruva. En läckert fruktig komposition, där s b-karaktären smyger in med krusbär i aromerna. Inga skarpa kanter, milt och behagligt. Högst möjlig som aperitif, väl anpassat till firren och salladen.

Och, bör tilläggas, väl anpassat för situationen och tillfället som helhet. För några dagar sedan, en tämligen råfuktig kväll med märkbara stråk av höstkulen mulenhet i luften, besökte vi A i stugan vid viken. Ett glas Stoneleigh sauvignon blanc - som vi blev så glada för här - gjorde ingen större succé. Intrycket av parfymerad inställsam saftdryck dominerade nu och det var ingen plats för sådant. Slutsats: sauvignon blanc + berså = sant och tillfället gör vinet. Nu stundar andra tider, där andra viner passar bättre. 2004 Monti Garbi Ripasso till exempel, en årgång som nu börjar komma till sin rätt på allvar. Några dagar tidigare - då A kom förbi hos oss på middag - hade vi provat den till Saint Agur och några norrländska getostar. Sista skvätten slank nu med lätthet ner till pasta med köttfärssås. Systemets hemsida listar nya årgången 2005 på sin hemsida, men kanske finns det några 2004:or kvar i vissa butiker. Väl värda att hålla utkik efter.

För att återgå till kvällen i bersån med K & L, avlöstes Vansha av andra viner i en veritabel Weisswein-Parade, men det får bli en annan historia.

tisdag 12 augusti 2008

Skördetid

Sista semesterveckan tillbringar vi i sommarstugan på Bjärehalvön. Det har blivit tradition att vara där veckan innan barnen börjar skolan och det egna arbetet drar igång på allvar. För mig har denna semesterveckan med åren blivit allt viktigare. Dels tycker jag om stämningen nu när Bjäre är på väg mot off-season. Allt blir lite lugnare och mycket trevligare. Men sista semesterveckan brukar också sammanfalla med att björnbären mognar

Jag minns min farmors källare. Där stod rader med glasburkar. Syltgurka, inlagd gurka, rödbetor, olika sorters sylt; björnbär, lingon och hallon, gelé av svarta och röda vinbär. Flaskor med saft, slån och blandsaft. Det fanns också burkar med lever och sylta som såg lätt otäcka ut. Vackrast var de stora burkarna med gula plommon i sockerlag. Jag kan forfarande se framför mig hur ljuset från källarfönstret fick plommonen att lysa som små solar. Det kändes gott att stå där och betrakta, omgiven av dessa kärleksfullt fångade sensommardagar.

Även i min uppväxtfamilj plockades det varjehanda bär och frukter. Förråd las upp. Inte för att klara vintern kanske, men för att göra den lite trevligare och för att göra sommaren lite mer närvarande under den mörka årstiden.

Så under sista sommarlovsveckan plockas det. Vildhallon blir sylt till pannkakorna. Vi plockar små äpplen från ett uråldrigt träd som växer vid en gammal ruin. Äpplena blir mos och vi börjar fundera påom det fortfarande går att få äpplen mustade någonstans Och så då björnbär. Mina favoriter. Hallon är visserligen godare men jag plockar helst björnbär. Buskarna släpper inte ifrån sig sina bär hursomhelst. De skyddar sig med riktigt vassa taggar och bjuder lite motstånd. Å andra sidan så fyller de stora bären rejält. Armarna ser ut som om katten användt dem till klösbräda men för en spann full med bär är det ett rimligt pris att betala.

Vårt vinterförråd är betydligt mera modest än det min farmor åstadkom men det ger mig en behaglig känsla. Jag känner mig rustad och förberedd att möta den mörka och kalla årstiden.

2004 Trentino Rosso Superiore Maso Toresella


Efter att häromdagen ha blivit lätt positivt överraskad av Cavits 2003 Quattro Vicariati öpnnade jag i kväll producentens röda toppcuvée Maso Toresella. Det känns verkligen som en typisk italiensk prestigeprodukt. Flaskan är är löjligt tung och försedd med guldetikett. Samma druvor, cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot men med en högre andel CS. Tyvärr annan årgång. 2003:an av Maso Toresella erhöll toppbetyg av italienska vinkritiker, bl a tre blå stjärnor av Veronelli, och sålde slut i ett nafs. 2004:an fanns tillgänglig när jag besökte Cavits enotek i somras vilket såklart talar för en sämre årgång.

I glaset är glaset till förväxling likt lillebror Quattro Vicariati, mörkrött med en orangebruna inslag. Doften gör mig lite konfunderad. Jag hittar fattonerna, tobak och en del animaliska toner men inte så mycket mer. Visst finns det lite fruktighet, som får mig att tänka på plommon och svarta vinbär, men den är klen. Smaken är fyllig, och kraftig med tydliga syror. Det som saknas är frukten och jag finner vinet rätt ointressant. Ett ambitiöst vin som inte lever upp till förväntningarna i denna årgång. Kostade ca 12 euro hos producenten.

måndag 11 augusti 2008

Oppigårds Late Summer Ale

Sällan har väl en ale verkat så lockande som Oppigårds Late Summer Ale (nr 1432): ett närmast poetiskt namn och ett grundmurat gott rykte för bryggeriet det kommer från. Sällan har väl därför förväntningarna varit så höga, inte minst efter reservationslösa hyllningar i DN med starka rekommendationer att njuta ölet till kräftor.

Jag blev inte helt såld - kanske just för att mina förväntningar var så höga. Det är en kompetent ale, absolut, som står sig väl mot både inhemska och utrikiska konkurrenter. Den vackra flaskan pryder sin plats bland kräftfat, knäckebröd och ostar. Men för mig, just i samband med kräftor en ljummen augustikväll, var det ändå något som saknades. Alen föll isär i en torr/besk och en syrlig del. Jag längtade efter en komponent som kunde överbrygga klyftan som uppstod. Jag ber att få återkomma vid ett senare tillfälle, när jag prövat produkten i annat sammanhang, kanske till kalops eller på egen hand.

När jag ändå är inne på avdelning besvikelser: till slut har jag vid ett tillfälle kommit på kant med Tegernseerhofs Selection Riesling årgång 2006 (nr 4280), som starkt bidragit till trevnaden här och här. Sist vi skruvade korken av en flaska fann jag vinet doftlöst, platt, beskt och utan den finess som jag vant mig vid att möta. Det var inget fel på vinet, bara inte särskilt gott där och då. Kanske var det temperaturen, eller glasen (smala champagneglas-liknande sådana) det dracks ur. Kanske hade jag fått någon smaklök på tvären.
Alltså: upplevelsen varierar med tillfälle och omständigheter. Även om det kan innebära tråkiga överraskningar ibland är det ju också en av tjusningarna: att det inte alltid blir exakt som man förväntat sig.

söndag 10 augusti 2008

2003 Cavit Trentino Rosso Quattro Vicariati

Jag lovade för en tid sidan att Friuli och Slovenien skulle bli den röda tråden i mina inlägg under en tid framöver. Det är fortfarande tanken men samtidigt finns det en del andra viner som behöver drickas och ikväll öpnnade jag fel flaska. Tanken var ett vin från Cahors men istället blev det en Bordeaux-blend från Trentino som fick bli följeslagare till en hastigt hopplockad ostbricka när ornitologen kom förbi på spontanbesök. Vinet är tidigare ombloggat här.

Färgen är rätt spännande. Det är mörk rött med lite dragning åt brunorange. Trots min ytterst begränsade erfarenhet av området får doften mig att tänka på bordeaux. Den är fruktig med tydliga inslag av svarta vinbär, ekfat, tobak och nystyckat kött. Inte någon övervädigande doft utan mera återhållsam och sansad.
Smaken är drygt medelfyllig, rätt stram, torr och balanserad. Vinet håller hela vägen med ett rätt långt slut. Friskt och läskande. Bra frukt, pigg syra och en rejäl strävhet talar för att det skulle kunna ligga ytterligare någr år. Riktigt bra till både hårdost och brie.

Quattro Vicariati är ett vin jag gärna skulle dricka igen. På plats hos Cavit kostade vinet strax under 10 euro. Det är det definitivt värt men jag är inte säker på att jag skulle vilja betala det pris jag gissar att vinet skulle betinga på systembolaget. Jag vet heller inte om jag kommer att göra mig besväret att kånka hem ytterligare flaskor. Synd, för det är ett trevligt vin men det finns så otroligt mycket att välja på. Bra, rejält och pålitligt men inte så värst spännande.

torsdag 7 augusti 2008

2005 Cavit Bottega Vinai Lagrein Dunkel


Lagrein är en spännande druva som odlas framförallt i Trentino-Alto Adige. Det har passerat några som tillfälliga nyheter genom systembolaget men idag hittar jag bara en , Mezzcoronas utmärkta lågprisvariant. Synd på en mycket spännande druva och ännu ett exempel på myten om systembolagets goda utbud.

Vinet inhandlades på plats i Trento, i Cavits enoteca. Cavit är en enorm producent och 65% av all Lagrein som odlas i Trentino vinifieras av Cavit. Man gör flera olika produktlinjer av varje druvsort. Bottega Vinai är deras topp-Lagrein som produceras i cirka 45.000 flaskor per år. Cavit planerar inom kort att börja med en vingårdsbetecknad Lagrein.

Vinet lever upp till beteckningen dunkel. Det är nästan kompakt mörkrött, intensivt. Doften är något återhållen och reserverad till att börja med. Efter att det fått en stund i glaset finns det aromer från mogna skogsbär, viol, vanilj och kryddor blandat med något som får mig att tänka på mangold.

Smaken är medelfyllig med mjuka, väl avrundade tanniner. Vinet har tillbringat 20 månader på ek, ett år på barrique och 8 månader på stora fat men det anas snarare än märks. Mjukt, avrundat, friskt och bärigt. Ett på alla sätt sympatiskt och lättgillat vin. Kostade c a 8 euro på plats.

onsdag 6 augusti 2008

2005 Simcic Teodor Belo Selekcija


Precis som Trisse är jag gräsänkling vilket i viss mån förklarar den ökade frekvensen av inlägg Jag befinner mig just nu gräsänklingsskapets slutskede när ordningen ska återställas. Efter väl utfört arbete slår jag mig ned med ett av inköpen från senaste Köpenhamnsturen, 2005 Teodor Belo. En bra slutpunkt på några veckors relativa utsvävningar.

Simcic har sina marker i Goriska Brda i östra Slovenien. Det ligger bokstavligen på gränsen till Italien och Friulien, en del av markerna är i Italien, en del i Slovenien. Då själva produktionsanläggningen ligger på den slovenska sidan räknas vinet som slovenskt.

Teodor Belo är en cuvee gjord på 60 % Rebula, 20 % Tocai (eller Sauvignonasse som det EU-godkända namnet lyder) och 20% Pinot Grigio. Rebulan har fåt 14 dagars skalkontakt, Tocai 5 och Pinot Grigio 2. De har lagrats separati 28 månader. Rebula och Tocai på stora ekfat och Pinot Grigio på barrique. Som med alla Simcics viner handlar det om biodynamisk odling och naturligt vinmakande.

Utifrån tidigare erfarenheter av detta slags vitviner häller jag upp vinet på karaff. Vinet är guldgult med en lätt dragning åt orange. En stund uppfattar jag det som lätt rosa. Doften ur karaffen är bedövande. Det doftar mycket och intressant.

Först associerar jag till fruktsallad. Det går inte att urskilja några fruktspecifika dofter men det finns mycket sötma, blommighet, honung och kåda. Jag kommer att tänka på doftgran och vingummi, om man kan föreställa sig dessa dofter utan kemiska bitoner. M a o en oerhört komplex väldoft i många lager.

Smaken följer doften rätt väl men är inte lika intensiv. Här hittar jag smörkola och lite vanilj. Vinet är fylligt med tydlig struktur och mycket tydliga mineraltoner. Bra syra lyfter smaken och gör vinet välbalanserat.

2005 Teodor Belo är ett mycket fascinerande vin. Jag tänker låta halva flaskan stå ett par dagar och se vad som händer. Resterande flaskor får nog ligga ett år eller två. Det känns som att det finns mycket potential. Vinet ingår numera i beställningssortimentet men kan också köpas genom Winewise i Köpenhamn för 160 DKK (ca 200 SEK).

tisdag 5 augusti 2008

Gräsänkling Country

Mathållningen på egen hand i staden - eller egentligen på tu man hand med sonen men han föredrar att käka tacos med kompisarna - är något annorlunda än gängse: lite överbliven gazpacho sedan middagen med Lång Ko, vita bönor och ett stekt ägg. Ah - och så en liten, liten Liberty Ale från Anchor Brewing Co., så klart. Jämfört med den myckenhet storslagen ale jag - under Espings tvivelaktiga inflytande - hällt i mig sedan den här gudsförgätna bloggen startade, är Liberty Ale en ganska tanig stackare. Det vill säga förhållandevis sansad, torr och saklig. Gör sitt jobb, slinker ner. Lite såpig, kanske, men med trevlig beska och, som det så vackert heter, humlearomatisk. Ger ett klassiskt intryck, från etiketten till sista droppen i glaset.

Valet av ackompanjemang till denna supé är givet: Heartworn Highways, filmen om och med Townes van Zandt, Guy Clarke, Steve Earle med flera som K lånat mig.

Sauvignon blanc från Marlborough

Tillbaka i selen drömmer jag mig tillbaka till sommarens förälskelser i vinglaset. I slutändan har - trots alla utsvävningar i olika riktningar - sauvignon blanc varit den vita sommardruvan par excellence, mer exakt nyzeeländsk sådan från Marlborough. Flirtig och lättsam, inbjudande och välsvarvad. Romansen inleddes på allvar med de här två snyggingarna: 2007 Stoneleigh (nr 6311) och 2006 Hunter's(nr 6202).

Stoneleigh är ytterligare ett av dessa viner som ständigt får goda omdömen av vinkritiker och som jag - kanske just därför - alltid har hoppat över. Men inte den här gången alltså, när jag stod där i 08-anstormningen på Bolaget i Båstad en fredagseftermiddag. Där de båda kiwisarna stod bredvid varandra på hyllan, ungefär som på bilden, var de ett förföriskt lockande par.

Det visade sig vara ett bra val till kvällens middag, då grannarna J & M gjorde oss sällskap i bersån. Detta tilldrog sig före stormarna och regnen, dagen hade varit varm. Först så klart vår patenterade fuskbellini på prosecco och persikoklyftor medan vi väntade på grillen. Först ut på gallret blev färsk gul lök vänd i lite olja. Om den får ligga ett tag på grillen blir ytterskalet sotigt och bränt, men det kan man ju ta bort. Inuti är löken saftig och mjäll.

Stoneleigh - omedelbart publikfriande, så att vi alla liksom sken upp vid första skålen. Inga ruffiga kanter, friskt som en sommarmorgon när man står på verandan och andas in den ännu svala och lite daggfuktiga luften. Mer prosaiskt: typisk sauvignon blanc med nässlorna, krusbären, flädern. Utan den matchande syran hade det varit platt, men den finns där den också. Till detta varsin bit grillad svärdfisk och - om jag minns rätt - min själs älskades mångbesjungna potatissallad med vinegrätt på senap och dragon. Någonstans på slutet tror jag att jag lyckades bränna några aubergine-skivor också. Till maten hade ett fylligare vitt vin - måhända det som Esping tipsar om i sitt krypgrundsreportage - kanske passat än bättre, men det var ingen direkt missmatchning.

Det var inte heller Hunter's, som fick bli ostbrickevin när aftonen gled vidare in i skymningen och fyrbåken tändes. Fortfarande klar sauvignon blanc-prägel, men med lite mer stuns och utvecklad syra. Jag antar att samma dispyt delar sauvignon blanc-fansen som grüner veltliner-diggarna, nämligen om druvan gör sig bäst så färsk och krispig som möjligt eller om den kanske vinner på att vila och utvecklas lite. Men återigen, varför vara dogmatisk? Till Saint Agur och en riktigt gödselstacksstinkande och rinnig skapelse kom Hunter's till sin rätt. Faktiskt är det detta av de båda vinerna som lockar mig mest att dricka igen inom en snar framtid - lite mer spännande att utforska närmre. Tänk om man kunde få till en sittning med en bit grillad smörfisk därtill innan sommaren är över!

Sådant kan jag blott drömma om här i stenstaden. Samt kolla in augusti-nyheterna, förstås, och vad finner vi där om inte ännu en sauvignon blanc från Marlborough: 2007 Auntsfield Estate Long Cow (nr 98582). Ett vin som heter Lång Ko går ju knappast att motstå, trots det smärtsamma priset 145 kr. Dessutom fick det goda vitsord av GP's recensent, som Esping länge talat sig varm för och som jag nu hittat fram till. I artikeln finns också en klargörande förklaring av de kryptiska Wachau-beteckningarna Steinfeder, Federspiel och Smaragd - det är ju sådant man hela tiden går och undrar över.

Nå, så är då Lång Ko värt att ruinera sig för? Nej, så långt vill jag inte sträcka mig, men har man halvannan hundring att avvara kan man likaväl eller hellre göra det på detta - som GP uttrycker det - eleganta vin än på så mycket annat. Tre meal på Burger King eller en skiva med Paul Potts, för att ta några exempel.

Jag hade tid under matlagningen att sitta i lugn och ro och rulla runt det i glaset, lukta på det och smutta på det. Doften är hänförande - buteljerad försommar med ett spirande nässelsnår, fläderblom, allt det där som får bina och de tidiga humlorna att bli som flitigast i maj. Vid slutet av en lång dag i staden är det som att plöstligt komma ut i naturen. Här finns också honung och till slut märker jag även lite beskare bitoner i doften, vilket går igen i smaken.

Trots sin ungdom är vinet rundare och smörigare än vad jag väntat mig efter förra mötet med områdets sauvignon blanc, mer komplext och långlivat. Bra syra men också en intressant beska, som om någon drattat i lite druvskal för den goda sakens skull. Godis för den gottesugne, helt enkelt.
Ett vin att njuta i stillhet eller kanske, som GP påstår, till kräftorna. Fast fan vet om jag vill sörpla kräftstjärtar och Lång Ko i en salig blandning. Så många hundringar har jag inte att tillgå.

måndag 4 augusti 2008

2006 Calatrasi Terre Di Ginestra Nero d'Avola

Just hemkommen efter en kväll där HIF:s hemmamatch sammanträffade med första höststormen. Trots keps, vinterkängor, fleecejacka och regnrock så blev jag genomblöt och frös som en hund vid hemkomsten. Således inte läge för ett svalt vitt. Jag längtade efter något värmande, mustigt, kryddigt syditalienskt och öppnade därför en siciliansk Nero d'Avola.

Ogenomträngligt intensivt mörkrött i färgen. Ingen tid till en tur i karaffen och därför lite knutet till en början. Efter hand god doft av kryddor, rumtopf och tobak. Tusan vet om det inte finns lite gödselstack också. Gott luktar det iallafall.

Smaken är varm, fyllig och lång. Körsbär, lite russinsötma som balanseras av en frisk syra och viss strävhet mot slutet. Ett förhållandevis långt slut. Bra och balanserat men rustikt. Funkar perfekt till lite kraftigare pastarätter, vällagrade hårdostar och grillat.

Ett riktigt trevligt sicilianskt vin. Finns i beställningssortimentet i tidigare årgång. Kan vara värt att prova då 2006 kändes i yngsta laget. Kanske det bästa sicilianska jag provat under hundringen och väldigt mycket bättre än något av vinerna från Inycon

KulTur & Retur

Vägkrogen är ett misskrediterat begrepp i våra trakter - oftast med rätta. Nästan alltid är det ett ställe där den sugne kan få en sladdrig pizza med strimlad burkskinka, kanske en härbryggd Tuborg Guld och inte så mycket mer. Eller så är det de anrika gamla gästgiverierna - som ibland lever mer just på sin anrikhet än på ett gott kök - man frestas stanna till vid.

Men det finns mer. I den rika undervegetation som göds av en matglad lokalbefolkning och en växande ström turister har det växt fram en flora av rara matställen. Gärna på undanskymda platser, i udda lokaliteter och drivna av folk som trott tillräckligt på en idé för att våga satsa på den: en gård nånstans på Österlen, där ägarparet gräddar pizzor för brinnande livet i sin vedugn åt tillströmmande gäster från när och fjärran. Eller en gammal kringbyggd gård i Billeberga, belamrad med allsköns bric-à-brac, där man kan få en gastronomisk upplevelse i den något högre skolan och prisklassen (i alla fall var det så för några år sedan). I Skälderviken äter man gott och i avslappnad miljö - i alla fall om servitören inte är för stressad på grund av överbelastning - på Restaurang Carl Fredrik.

Och så, i Röstångas gamla nerlagda stationshus, har vi nu - via tåg från Malmö och buss till Svalöv - hittat Restaurang KulTur & Retur. Ja, Esping har känt till stället länge, och dyker upp i Svalöv tillsammans med Herr K för vidare färd genom ett böljande jordbrukslandskap mot Söderåsens fot. Från nordväst kommer också MSÄ inrullande i byn och från de djupa skogarna materialiseras P & F, barnlediga för kvällen. Annars går det bra att ta ungarna, farmor eller indiepop-kusinen på besök med sig hit. I bottenvåningen finns det en barlokal med scen för live-band och ett rum fyllt av leksaker för den som tröttnat på att sitta med vid borden på ovanvåningen. Det är varmt, trångt, rörigt och på det hela taget gemytligt muntert. Inredningen består av loppisfynd - här finns alla de där orangeblommiga dukarna, pinnstolarna och prylarna som rensats ut från 70-talshemmen på bygden. I köket är det full rulle och man får försöka beställa av någon som verkar ha som uppgift att servera. Men det går bra och till slut kommer det mat, öl och vin på bordet.

En restaurang kan charma med olika gimmicks och attiraljer, men det som avgör om den ska överleva är till sist bara en sak: maten. Och här är den både god, riklig och rimlig i pris. Jag väljer det grillade lammet, som kommer på tallriken i strimlad form tillsammans med pestoris.
Köttet är saftigt och mört, generöst med melon, druvor och grönsaker till känns fräscht i värmen. Andra i sällskapet väljer den grillade tonfisken, den mixade grilltallriken eller hamburgaren med tillbehör. Ingen fryner på näsan eller verkar i övrigt missnöjd.
Fastän vi egentligen är mätta beställer alla en efterrätt. Här finns det brownie med glass, limepaj och cheesecake att välja på. Jag tar limepaj och tycker den är uppfriskande, medan några tycker den är i syrligaste laget. Herr K får jackpot: den redan väl tilltagna biten cheesecake på hans tallrik har uppenbarligen bedömts som för snålt tilltagen och man har därför lagt till en extrabit - sammantaget en jätteportion och dessutom av allt att döma mycket välsmakande då den slukas i ett jehu.

Drickat är inte så mycket att hänga i de kulörta plastdraperierna. Jag dricker av ställets flasköl och väljer dumt nog en härbryggd och tämligen menlös Kaltenberg från Krönlein-bryggeriet framför den tjeckiska Litovel som borde varit det självklara valet. Men det fick mig inte på något sätt att deppa ihop - måltiden var förnämlig och den familjära stämningen förhöjde förnöjsamheten åtskilligt.

lördag 2 augusti 2008

Offroad

Nyss hemkommen och fortfarande omtumlad efter en tur lång bort från vinvärldens allfarvägar. Vi rörde oss i områden där det krävs både ett öppet sinne och fyrhjulsdrift för att ta sig fram men där man också blir rikligt belönad i form av starka upplevelser. Jag besökte Stefan Jensen och Winewise för inköp, provning och samtal.



Vi började med dagens mest "vanliga" vin 2004 Zidarich Malvasia från Carso i Friulien Vinet var ljust halmgult i färgen och lite lätt grumligt. Till en början rätt återhållen doft men efterhand uppfattade jag päron och en viss kryddighet. Smaken har framträdande mineraltoner, frisk syra och ett långt slut med en liten lätt antydan till sötma. Ett balanserat, fokuserat och väldigt bra vin. Vinet kostar 185 DKK

Efter denna, förhållandevis lugna, inledning blev färden med ens väldigt mycket mer omtumlande fast inte på något sätt oangenäm. Vi drack 2006 Trinchero Sogno di Bacco Malvasia, ett vin som har druvan, men inte mycket annat, gemensamt med det föregående. I glaset var vinet mörkt guldgult (kan man kalla detta för ett vitt vin ??). Som cognac. Oerhört vackert. Doften var extremt intensiv. Söt och med oxiderade toner påminde den mest om sherry. Jag uppfattade något som påminde mig om rosor men ändå inte. En doft att förlora sig i. Smaken var helt torr, fyllig och riktigt lång med rejäl strävhet. Ett djupt fascinernade vin redan idag som jag gärna skulle dricka till vällagrade ostar. Producenten rekommenderar fyra års lagring och det låter helt rimligt. För c a 135 DKK är vinet ett fynd.

Mitt bidrag till provningen var 2003 Castello di Lispida Terralba, ett vin med friulansk själ men producerat i Veneto, i Monselice strax söder om Padova. Castello di Lispidas vinmakare Alessandro Sgaravatti har gått i lära hos Friuliens mest egensinnige producent Josko Gravner. Terralba är ett vin som haft lång skalkontakt, 3 års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, inga tillsatser och odlat efter biodynamiska principer. Druvan är tocai. Vinet är guldgult men något ljusare än det föregående, ungefär som acaciahonung. Också detta ett aromatiskt vin där blommigheten blandas med en viss bitterhet. Fylligt, lite oljigt men med lite för lite syra och slutet något för kort. Intressant och fascinerande men kanske påverkat av en extremt var årgång. Vinet kostade c a 25 euro på plats.

Dagens sista vin var 2003 Simcic Rebula, samma vin som jag bloggade om häromdagen fast i en tidigare årgång och denna gång från en magnum butelj. Nu lite mera avrundat och mindre intensivt.

Sammanfattningsvis en oerhört spännande, intressant och lärorik eftermiddag med möjlighet att prova om, gå tillbaka, jämföra, diskutera och reflektera. Jag är helt tagen av vinernna jag provade och smaken från Sogno di Bacco följer med mig i sinnet hela vägen över sundet. Tyvärr fanns inga flaskor att tillgå just idag men det blir ett givet köp vid nästa Danmarksbesök. Inom kort kommer Stefan Jensen att utöka sin verksamhet med vinbaren Terroiristen belägen i Nörrebro.

Vinfestival i Helsingör 27/9




Årets vinfestival i Helsingör börjar närmar sig. Den som vill ha biljet till första flighten, Supersmagningen, gör klokt i att agera snabbt. Tyvärr har arrangören, Helsingörs Vinmuseumsförening, flyttat festivalen från Kronborgs slott till en teater i centrum. Lite tråkigare omgivning men betydligt kortare väg att, tungt lastad, vingla till färjan. Mitt intryck är också att några intressanta importörer fortfarande lyser med sin frånvaro på utställarlistan. Hursomhelst är Helsingörs vinfestival ett mycket trevligt arrangemang som man inte bör missa. Åtminstone inte om manbefinner sig i närområdet.

fredag 1 augusti 2008

2006 Lis Neris Fiore di Campo Tocai Friulano

Som jag nämnt tidigare är det min ambition att framöver fokusera på viner från Friulien och Slovenien. Efter några avstickare åt olika hålla är jag nu tillbaka på det som ska bli huvudspåret.
I kväll öppnade jag en Tocai från topproducenten Lis Neris som har sina marker i Isonzo, alldeles in till den Slovenska gränsen. Fiore di Campo är ett av producentens enklare viner men det har begåvats med tre bicchiere i Gambero Rosso. Av någon anledning som jag inte känner till väljer Lis Neris att klassa vinet som IGT istället för DOC.

Vinet är ljust halmfärgat och lämnar rejäla gardiner efter sig på glaskanten. Det är mycket aromatiskt och doften lever väl upp till namnet. Ängsblommor. Om det precis är ängsblommor kan jag inte svära på. Jag vågar mig inte på någon artsbestämning men doften är blommig med inslag av citrus och mogen melon.

I munnen känns vinet lite fett och oljigt. Fylligt med viss grapebeska och bra syra. Lång och god eftersmak. Det finns lite effekter av den relativt höga alkoholhalet, 14 % när vinets tempratur stiger.

Vinet funkade mycket bra till rökt fisk, makrill och sill. Det skulle vara ypperligt till melon och torkad skinka och säkert även till andra charkvaror.